tisdag 16 november 2010

Showcase Presents Jonah Hex av John Albano, Tony DeZuniga m fl.

Okej, det här är knappast någon ny recension, men jag kommer gradvis att överföra saker jag har utspridda på andra håll till min egen blogg, så att jag har koll på dem. Och John Albanos Jonah Hex förtjänar f ö all uppmärksamhet den kan få, tycker jag.




"What the blazes are you, Hex -- an INDIAN LOVER?"
"Nope! The only thing ah feels a genuine affection for is -- genuine  U.S. currency!"

Jag såg aldrig några spagettiwesterns. När jag gick i mellanstadiet verkade som om alla andra killar i klassen -- åtminstone de tuffa -- gick och såg alla Clintan-filmer, och tyckte de var hypertuffa och heta. Jag har aldrig varit tuff, och såg inga Clintanfilmer. Många år senare går de ju då och då på TV, så jag har insett hur mycket elände jag sluppit ifrån, men jag har aldrig sett några spagettiwesterns. Jag såg halva "För några få dollar mer" (eller någon annan) en nyårsafton och höll på att somna av leda. Jag har sett delar av några till, och de har alla varit grundligt tråkiga.

Tacka vet jag Jonah Hex i stället. En känslokall, girig prisjägare med vanställt ansikte som driver omkring i Vilda vstern och skjuter folk på löpande band. Och, inte minst, levererar hårda repliker med en kyla som borde få Clintan att bli grön av avund.

Jonah skapades av John Albano och Tony DeZuniga under All-Star Western-redaktören Joe Orlandos överinseende, men den som skrivit serien längst, och är mest förknippad med den, är tyvärr Michael Fleisher. När Albano skrev serien förenade den cynism och sentimentalitet på ett sätt som gjorde Jonah till en intressant gestalt -- han lyfte inte ett finger för att hjälpa någon utan att få betalt, men kunde lägga hundratals dollar på läkarvård åt en gammal kvinna som hjälpt honom när han var skadad. Det fanns alltid någon ironisk poäng med Albanos historier, men den poängen saknades ofta när Fleisher stod för manuset; i stället koncentrerade han sig på Jonahs (och världens) cyniska sida.

Den här Showcase-volymen publicerar Albanos historier, och är värd att köpa bara därför, samt Fleishers tidiga historier, som väl för all del går an att läsa. Sedan fylls den, på ett sätt som är rena lurendrejeriet, ut med andra western-historier som inte har ett dugg med Jonah att göra. Detta är dubbelt märkligt eftersom det finns mängder av Jonah Hex-historier kvar att publicera, bland dem den enda verkligt bra historia Fleisher skrev (f ö tecknad av den utmärkte Russ Heath) – den skildrar Hex' ålderdom och död, samt hans föga värdiga öde efter döden: uppstoppat freak show-spektakel. (Så mycket respekt hade Fleisher alltså för sin och Albanos skapelse...)

"Jonah Hex" var en gång en utmärkt westernserie. Den levde vidare långt efter att den blivit mera av en skaplig westernserie, och efter att westerngenren dött i den amerikanska serietidningsindustrin, ett gott betyg till Hex som figur/person och hans förmåga att fånga läsarnas intresse.

Rekommenderas, om än inte odelat.

Jonah Hex-index på http://www.lonely.geek.nz/jonahhex.html

4 kommentarer:

  1. He he, din inställning till Leones filmer (självklart mästerverk) förklarar din kommentar på min blogg om att du är för otålig för långfilm.
    Som du kanske märkt skriver jag om Jonah Hex för jämnan i TOPPRAFFEL! Tack för detta inlägg. Kul att du, liksom jag, föredrar Albanos avsnitt - de flesta verkar vara inne på Fleishers version. Jag håller väl inte riktigt med dig om varför Fleisher inte var lika bra - vad jag inte gillade, var att Hex med tiden blev en allt vanligare westernhjälte med fru och grejor. Tecknades han av Dan Spiegle blev det ofta ännu värre; Spiegle saknade det ruffiga ruffiga manér som krävs, Hex' uniform såg dessutom ut som trikåer. Fleishers Hex var inte lika jävla stenhård (och ironisk) som Albanos.
    Intressant nog var det allra första avsnittet det även jag läste allra först, om än en del år senare. Serien gjorde extremt intryck på mig som liten gosse på 70-talet. Jag tycker fortfarande att detta första avsnitt är bäst, eller åtminstone bland de bästa - i synnerhet de sista rutorna. Jag hade aldrig sett eller läst något liknande, och på den tiden var jag för liten för att känna till Clintan och spaghettiwesterns. Får väl här inflika att Hex snarare känns som ett verk av Sergio Corbucci snarare än Leone.
    Ska jag anmärka på något i Albanos version, är det väl att den ibland led av samma sjukdom som många andra av DC:s serier under 60- och 70-talen: avsnitten var alldeles för korta med sina ca tolv sidor. Detta ledde ibland till märkligt ryckigt berättande - som kanske inte blev bättre av slarvig svensk översättning.
    Jonah Hex har hur som helst följt mig genom livet. Jag gillade iofs Vertigoversionen - MEN, det var ju inte Jonah Hex den handlade om. Den nya ongoing-serien är alldeles för ojämn. Var dock längesedan jag läste den.
    ...Och det är bara att beklaga att inte jag fick skriva manuset till den konstiga, misslyckade långfilmen... Jag hade självklart utgått från ett par av Albanos avsnitt och inlett med stora delar av det allra första. Framförallt introduktionen av Hex' ansikte när han tänder cigarillen i månskenet.

    SvaraRadera
  2. Tecknade Dan Spiegle Jonah? Oj, det kan ju inte ha funkat alls att ha en Hopalong Cassidy-tecknare på Jonah Hex.

    Jag håller med dig om att de där tolv sidorna ibland stressade berättandet.

    Det är en märklig sjuka filmare har att Hollywoodisera serier som är så bra på sina egna villkor. Det fina med de filmer som verkligen lyckats göra bra versioner av serier är att de är trogna originalet och nöjer sig med att anpassa dem till det nya mediet, i stället för att skapa om dem. X-Men och V for Vendetta är bra exempel på det, tycker jag.

    Det är å andra sidan en märklig sjuka serieförlag har att ibland skapa om serier som inte behöver det. Jonah Hex behöver till exempel inga science fiction- eller ockulta inslag för att bli en bra sere; vad den behöver är författare som klarar av att skildra Jonahs personlighet rätt (Albano style): stenhård, närig, opretentiöst ironisk (med ett Njals saga-aktigt klipp i replikerna) och med en grundläggande anständighet så djupt begravd att den är väldigt, väldigt svår att upptäcka.

    Tråkigt om filmen blev dålig när den hade en så bra förlaga. Själv skrev jag för halvdussinet år sedan om "King Arthur" i huvudet på väg hem från bion för att jag var så besviken över att man schabblat bort en så lovande film (jag visste inte då att det är precis vad man kan och ska förvänta sig från Jerry Bruckheimer).

    SvaraRadera
  3. Det bästa med Leones westerns är och förblir för mig f ö musiken. Den tröttnar jag svårligen på.

    SvaraRadera