Det som gör Opus till en nästan perfekt seriefigur är att han är så lätt att identifiera sig med. Om jag får göra en liten evolutionspsykologisk utvikning tror jag att vi människor är konstruerade för att passa in i grupper av andra människor, och i dessa grupper utvecklas alltid någon form av hierarki. Jag tror att vi är gjorda för att klara av det sociala samspel som det innebär (fast vi kan förstås vara bättre eller sämre konstruerade för det). Det innebär att vi inte alltid kan följa våra inre impulser, för ibland skulle det göra oss omöjliga i gruppen, eller åtminstone mindre populära eller respekterade. Så vi har lärt oss att dölja våra känslor i större eller mindre grad.
Det innebär att vi i många fall till exempel visar upp en tuffare (starkare, mer kompetent, etc) attityd utåt än vi egentligen känner oss innerst inne, och då kan det vara en befrielse att i fiktion – serier, TV-serier, filmer, litteratur, dramatik – följa figurer som mer öppet visar upp (åtminstone för läsaren/åskådaren) just den sorts sårbarhet som vi själva inte kan låta oss erkänna för andra – och ibland inte ens för oss själva.
Och Opus är närmast rena definitionen av den sortens figurer. (Det är även Karl/Charlie Brown, förstås.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar