Calle var en bayersk viltspårhund som blev mammas bästa vän när pappa dog, och när hon inte kunde ta hand om honom längre på grund av sjukdom tog jag över honom. Han fick några år till innan han fick någon slags tumör som paralyserade bakbenen.
Calle var god och glad och hade inte ett elakt ben i kroppen, men det gör honom förstås inte direkt unik i hundvärlden. Han kunde gott ha förtjänat några år till, men det gäller förstås väldigt många, både hundar och människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar