Novemberskörden

Jaha, i går kånkade jag hem november månads skörd från seriebutiken – lite fackböcker, lite nöjesläsning, och en gnutta saker som man bör ha i sitt referensbibliotek för att de är seriehistoria (vilket förstås inte hindrar att man får köpa dem bara för att läsa dem också, fast med den platsbrist som breder ut sig i min lägenhets bokhyllor får jag nog hänvisa dem till referenskategorin för att motivera att jag lägger pengar och utrymme på dem).

"G-Man" är charmig superhjältehumor lämplig även för yngre läsare. Jag tycker mig spåra ett visst "Kalle & Hobbe"-inflytande (om än inte lika mycket som i Chris Eliopoulus och Marc Sumeracs utmärkta Franklin Richards-serier).

"Usagi Yojimbo" är en äkta äventyrsserie. Glöm att han är en kanin och koncentrera er på att han är en samuraj, så kommer ni att ha mycket stort utbyte av den.

"Astro City" är en briljant halvrevisionistisk (dvs med nya infallsvinklar på vad som egentligen är gamla klassiska DC-superhjältar) superhjälteserie av Kurt Busiek och Brent Anderson. Bäst är deras Batman-historia Confession, som slog det mesta DC själva gav ut om Batman vid det tillfället med hästlängder, och fortfarande är en stark konkurrent.

Mark Waid påminner en smula om Busiek i att han skriver väldigt kompetenta superhjältehistorier, ofta med nya infallsvinklar men utan att flippa ut så till den milda grad som den "brittiska vågens" författare som till exempel Grant Morrison kan göra. Jag har inte läst hans "Irredeemable" än, men litar tillräckligt mycket på Waid för att köpa den osedd.

"Avengers" är en av de klassiska Marvel-serierna och brukar hålla en god nivå. Millar lyckas då och då få till det riktigt bra, och Carlos Pacheco är en mycket kompetent tecknare.

Michel Gagnés "The Saga of Rex" köpte jag bara för den charmiga teckningsstilen på omslaget.

Och en tjock "Civil War"-hardcover med Fantastic Four och dem närstående serier går ju bara inte att hoppa över.

Kronologiska dagsstrippar med Hagbard Handfaste går förstås direkt in i referensbiblioteket, liksom de första årgångarna av "Blondie". Klassiker av rang och dignitet. Tre årgångar av Berke Breatheds briljanta (men ofta något tidsbundna) "Bloom County" likaså.

"Animation" skildrar hur Disney-studions animation utvecklats från början till The Princess and the Frog, men eftersom den bara består av animatörernas blyertsskisser är den nog en smula esoterisk för den "normale" läsaren. "Sparky" är en Charles Schulz-biografi som tyvärr lider av design-sjuka. Av någon outgrundlig anledning har de valt att göra texten nästan oläslig genom att låta den tryckas på sidor som omväxlande är illblå, gula, röda, bruna etc. Idiotiskt. Dessutom är texten stor som i en barnbok (kanske nödvändigt för att den ska kunna läsas mot de bisarra bakgrundsfärgerna). Jag älskar Snobben, men den här hamnar långt bak i kön på grund av detta.

Dick Giordano var en briljant tuschare som är mest känd för sitt arbete på Neal Adams' blyertsteckningar för serier som "Batman" och "Green Lantern/Green Arrow", men som själv hade en något annorlunda stil. Jag såg vilket lysande jobb han gjorde på Paul Ryans teckningar i ett Fantomenäventyr som jag översatte (från svartvita sidor, där ingen färg störde) och blev mycket imponerad. Klart man ska ha en Giordano-biografi. Lustigt nog kom ett Neal Adams-retrospektiv, "The Art of Neal Adams", ut ungefär samtidigt, och även om Adams ibland kan låta en smula självgod när han skriver om sig själv kan ingen ta ifrån honom att han a) är och var en fantastisk tecknare, b) revolutionerade superhjälteseriernas teckningsstil med sin bombastiska och eleganta realism. Utan Neal Adams misstänker jag att dagens superhjälteserier skulle se något annorlunda ut. I stort sett alla de stora realistiska tecknarna i branschen ser ut att ha åtminstone något från Adams i sin stil.