tisdag 30 november 2010

Åter från seriebutiken...

Dagens skörd: Mer essentials! Mer essentials!

Classic X-Men nummer 3 innehåller f ö inget mindre än Neal Adams' teckningar tuschade av Tom Palmer, kanske den bäste tuscharen Adams haft. Jag har ännu aldrig sett ett tuschjobb av Palmer som inte varit oerhört professionellt och välgjort.

måndag 29 november 2010

Åter från seriebutiken...

Dagens skörd. Mixen ungefär av samma slag som i lördags, fast utan svenskt inslag och med en fackbok jag upphämtade på den förträffliga institutionen bibliotek.

Hoven Droven…

… är det fullständigt briljanta Östersundsbandet som skapat världens kanske bästa låt någonsin: "Slentbjenn". Jag hoppas kunna komplettera samlingarna med de skivor jag saknar till julen.

video


En slentbjenn är f ö en björn som är så perfekt anpassad till livet på berget att benen på ena sidan är kortare än den andra. Blir du anfallen av släntbjörnen gäller det alltså att välja åt vilket håll du ska springa. Väljer du att springa längs höjdlinjen det håll han är anpassad för har du nämligen ingen chans. Då är det slut med dig.

Bandets sajt.

Mina t-shirts, del 14: Cerebus

"He doesn't love you. He just wants all your money."

En gång var "Cerebus" briljant. Välberättad, rolig, fantastisk replikföring… Och så fick Dave Sim nån slags knäpp och slog fast att "allt är kvinnornas fel!" – om och om och om igen i nummer efter nummer efter nummer. Ibland undrar jag om inte CERN kunde ha sparat en massa pengar på sina materia-antimateria-experiment genom att helt enkelt placera Sim i samma rum som någon av våra mer extrema feministiska serietecknare.

söndag 28 november 2010

Om den ekonomiska krisen

 Brad DeLong har en mycket, mycket läsvärd genomgång av den ekonomiska krisen och dess orsaker – och orsakerna till att den inte har blivit mött på ett sätt som kunde ha gjort den mycket mindre skadlig. Ett utdrag:

A fourth hypothesis is that Obama and his political advisors do not have a great deal of confidence in what their own economic advisors recommend because they see that the economics profession is badly split over a lot of crucial issues about how to generate a recovery. And it is certainly true that a great deal of the economics profession in America has behaved very badly indeed since the start of the financial crisis. They have helped to create a climate of ignorance, in which action to make things better requires that one start by rolling mammoth boulders uphill.

Here at Berkeley we are outraged at the Robert Lucases and Richard Posners claiming that Christina Romer must be corrupt for saying that the Recovery Act was likely to boost employment. Neither Lucas nor Posner has ever been able to elucidate any even half-plausible reason for why expansions in government spending would not boost demand. Both believe that expansionary monetary policy works because more money in people's pockets induces them to step up the pace of their spending. Why is a boost to the pace of the federal government’s spending supposed to any worse at this than anyone else’s? They have no answer because there is no answer.

Our reaction to Lucas and Posner is thus contempt and scorn.

We are annoyed at the Greg Mankiws saying that a tax-heavy Recovery Act would have been effective but the actual Recovery Act was not. Does he not know that the Recovery Act was 40 percent tax cuts? Does he not know that the multipliers he says he favors predict that the Recovery Act would been twice as effective at boosting employment as the multipliers the Obama administration used predict?

We are puzzled at the Niall Fergusons saying that there is nothing that ex- construction workers can do that is productive because they have no useful skills. We point out to him that employment held up absolutely fine for 18 months after the peak of the construction boom. As construction employment collapsed the workers shed from that industry had no problems finding other jobs, It is only after collapse of Lehman Brothers and the financial crisis that employment crashes--that is a sign that what we have is not structural unemployment but deficient demand unemployment.

And we are horrified when Barack Obama goes off message too, saying that because the private sector is cutting back the government needs to cut back too--therefore, Obama said, he is calling for a three-year freeze on non-security discretionary spending. (...)

Let me mention one last hypothesis--one that may get my economist union card revoked and get me transferred to a department of rhetoric, or perhaps cultural studies.

Friedrich Nietzsche talked about the losers, or about those who thought they were the losers. He discussed their tendency in various ways to transvalue their values--to say that what was thought to be bad was in fact good precisely because it was thought to be bad.

Three weeks ago I was talking to some activists from the California Tea Party. I was trying to explain the Keynesian perspective: Shouldn’t we keep public employment from falling," I said, "because right the government can borrow at such extraordinarily good terms, and if we keep our teachers at work then they educate our students and our students can earn more in the future--and if teachers have incomes they spend money and that employs more people in private sector?

And they said no.

They said: we have lost our jobs in the private sector. It is only fair for those who work in the government to run some risk of loosing their jobs as well. They are unionized. They have pensions. It is not fair that they should have jobs too. They need to lose their jobs as well.

Thus unemployment becomes something to be valued. The fact that government austerity will increase unemployment becomes a transvalued virtue of the policy(.)

Mina t-shirts, del 13: Captain America

Captain America blev en favorit när han skrevs av J. M. DeMatteis (tecknad av Mike Zeck och, om jag minns rätt, tuschad av Bob McLeod). Inte nog med att vi presenterades för Steve Rogers' homosexuelle barndomskamrat, vi fick också en fullkomligt briljant skildring av vad det innebär att vara En Äkta Hjälte:

Caps flickvän Bernadette har kidnappats av ett monster skapat av någon ond vetenskapsman för att locka till sig Cap så att monstret kan slå ihjäl honom. Men monstret är, såsom varande en laboratorieprodukt, en smula okunnig om hur den verkliga världen fungerar, och blir dessutom en smula charmad av den vackra och kloka Bernie. Just  när hon nästan övertalat monstret att släppa henne anländer dock en rasande Cap för att rädda henne – och får storstryk. Han har inte en chans mot monstret.

När monstret ska utdela nådastöten hoppar dock Bernie på honom för att skydda sin älskade, och den kognitiva dissonansen av att Bernie – som han kommit att tycka om – hatar honom för att han skadar Cap – vilket han skapats för att göra – gör monstret så förvirrad att han flyger därifrån för att fundera igenom sitt liv. Kvar blir Bernie med en medvetslös, blödande Captain America liggande på marken med sitt huvud i hennes knä.

Till slut vaknar Cap upp. Dimmigt kisar han upp mot Bernie och fäller Alla Tiders Hjältereplik:

"B-Bernie... Are you okay?"


Bilden på t-shirten är tecknad av John Byrne, länge Marvels främste tecknare och kanske även deras då främsta kreativa kraft – hans "Fantastic Four"-sejour var t ex klart imponerande – som gjorde en utmärkt "Captain America" tillsammans med alltid kompetente författaren Roger Stern och (återigen, om jag minns rätt) tuscharen Joe Rubinstein, vars "softa Neal Adams"-stil i mitt tycke passade Byrne perfekt.

lördag 27 november 2010

Åter från seriebutiken...

Dagens skörd:


Marvel Essentials är ett briljant sätt att få hem massor av serier utan att betala rövarpriser för samlarobjekt – och sådant som inte är samlarobjekt men dyrt för att det är gammalt. (Och många av de gamla Marvel-historierna är faktiskt inte särskilt bra, hur hädiskt det än må kännas att säga det, så jag vill inte gärna betala dyrt för dem.) 
En dag ska jag avsätta tid för att sätta mig ned och läsa igenom Captain Americas äventyr de senaste åren i ett sträck. 
Självklart ska man ha "Spirou" från början, och Modesty är en lika given klassiker. "Isvandraren" är en annan sorts manga än vi brukar matas med här i Sverige, så den ville jag pröva. 
Malin Billers senaste är en stark berättelse som jag misstänker kommer att konkurrera om Urhunden, "Cerebus" ska man så klart ha komplett även om Dave Sim förlorade något (kanske sin mentala balans) någonstans på vägen, och "Mini-Marvels" är både charmig och rolig.

Fortsättning följer på måndag.

Och när vi ändå är igång på det seriösa planet...

...kommer här en genomgång av en framträdande "klimatskeptikers" argument(ering) av professor John Abraham. Det är mer eller mindre en webbföreläsning med PowerPoint-slides, och den tar en dryg timme om man vill lyssna på hela.

Det här är, tycker jag, ett utmärkt sätt att använda internet pedagogiskt. (Jag skulle ha varit ännu gladare om professor Abraham också hade gjort en ren ljudfil som jag kunde laddat ner till iPoden och lyssnat på medan jag var ute och gick någonstans.)

För de MYCKET intresserade av ekonomisk politik

För er som inte tycker det är särskilt intressant med politik är det här nog inte en länk att följa. Men för er som vill ha en koncis genomgång av den intellektuella bakgrunden till hur världen hamnade i sin nuvarande ekonomiska kris kan jag bara rekommendera att ni läser hela Paul Krugmans blogginlägg.

 It’s possible to be both a conservative and a Keynesian; after all, Keynes himself described his work as “moderately conservative in its implications.” But in practice, conservatives have always tended to view the assertion that government has any useful role in the economy as the thin edge of a socialist wedge. When William Buckley wrote God and Man at Yale, one of his key complaints was that the Yale faculty taught – horrors! – Keynesian economics.

I’ve always considered monetarism to be, in effect, an attempt to assuage conservative political prejudices without denying macroeconomic realities. What Friedman was saying was, in effect, yes, we need policy to stabilize the economy – but we can make that policy technical and largely mechanical, we can cordon it off from everything else. Just tell the central bank to stabilize M2, and aside from that, let freedom ring!

When monetarism failed – fighting words, but you know, it really did — it was replaced by the cult of the independent central bank. Put a bunch of bankerly men in charge of the monetary base, insulate them from political pressure, and let them deal with the business cycle; meanwhile, everything else can be conducted on free-market principles.

And this worked for a while – roughly speaking from 1985 to 2007, the era of the Great Moderation. It worked in part because the political insulation of central banks also gave them more than a bit of intellectual insulation, too. If we’re living in a Dark Age of macroeconomics, central banks have been its monasteries, hoarding and studying the ancient texts lost to the rest of the world. Even as the real business cycle people took over the professional journals, to the point where it became very hard to publish models in which monetary policy, let alone fiscal policy, matters, the research departments of the Fed system continued to study counter-cyclical policy in a relatively realistic way.

But this, too, was unstable. For one thing, there was bound to be a shock, sooner or later, too big for the central bankers to handle without help from broader fiscal policy. Also, sooner or later the barbarians were going to go after the monasteries too; and as the current furor over quantitative easing shows, the invading hordes have arrived.

 Copyright 2010 The New York Times Company.

Mina t-shirts, del 12: Calle

Calle var en bayersk viltspårhund som blev mammas bästa vän när pappa dog, och när hon inte kunde ta hand om honom längre på grund av sjukdom tog jag över honom. Han fick några år till innan han fick någon slags tumör som paralyserade bakbenen.

Calle var god och glad och hade inte ett elakt ben i kroppen, men det gör honom förstås inte direkt unik i hundvärlden. Han kunde gott ha förtjänat några år till, men det gäller förstås väldigt många, både hundar och människor.

fredag 26 november 2010

Klassiska hörnet

video

1. Det finns faktiskt ingen som helst ursäkt för att SVT, som ändå ska föreställas vara ett public service-företag, visar Victor Borge ungefär en gång per decennium men inte har några som helst betänkligheter inför att utsätta svensk allmänhet för "Hannah Montana" och "Elfte Timmen" flera gånger i veckan. Men det ska förstås vara den gamle Victor Borge, dvs från sådär sjuttiotalet och framåt, när han hade utvecklat sin torra scenpersonlighet till perfektion. Det han gjorde för amerikansk TV tidigare än så bär spår av att behöva pressa fram stora mängder av material även om kvaliteten blir lidande på kuppen.

Jag såg Borge göra sin "fonetiska interpunktion" i ett TV-program när jag var liten, och var hooked. (Pappa skrattade så han nästan grät, så då visste jag ju dessutom att det verkligen var roligt på riktigt, även sedan man blivit vuxen.). Nästa gång jag såg Borge på svensk TV var över 30 år senare, i ett danskt program som jag tror sändes i svensk TV med anledning av att Borge gått och dött. Det är ganska lång tid att vänta på fix nummer två.


video

2. Jag har alltid gillat genreblandingar (när de är snyggt gjorda, förstås, och inte blandar genrer jag avskyr hett och djupt). Run DMC vs Aerosmith, Ekseption, Dollie De Luxes "Satisfaction"-variant (och där får uttrycket "snyggt gjorda" förstås en helt ny mening), KLF:s "Justified and Ancient" med Tammy Wynette... Och så Bach Goes to Town, som tydligen skrevs av en lustig herre vid namn Alec Templeton, som kunde konsten att blanda genrer. Benny Goodmans version av den är som en bal på slottet (dvs alldeles underbar).


video

3. Brevet från kolonien. Ni har väl hört Ponchiellis "Danza delle Ore" gömma sig bakom Cornelis' gitarrspel? Om inte har ni den här i en tydligare variant. Allan Shermans stund i rampljuset blev dock relativt kort, och om jag förstått saken rätt blev hans liv inte direkt toppen efter det – och inte så väldigt långt heller. Han blev inte ens femtio.

torsdag 25 november 2010

How NOT to be a leader

 George Packer recenserar en nyutkommen bok:



The structure of “Decision Points,” with each chapter centered on a key issue—stem-cell research, interrogation and wiretapping, the invasion of Iraq, the fight against AIDS in Africa, the surge, the “freedom agenda,” the financial crisis—reveals the essential qualities of the Decider. There are hardly any decision points at all. The path to each decision is so short and irresistible, more like an electric pulse than like a weighing of options, that the reader is hard-pressed to explain what happened. Suddenly, it’s over, and there’s no looking back. The decision to go to war “was an accretion,” Richard Haass, the director of policy-planning at the State Department until the invasion of Iraq, told me. “A decision was not made—a decision happened, and you can’t say when or how.” (...)

Here is another feature of the non-decision: once his own belief became known to him, Bush immediately caricatured opposing views and impugned the motives of those who held them. If there was an honest and legitimate argument on the other side, then the President would have to defend his non-decision, taking it out of the redoubt of personal belief and into the messy empirical realm of contingency and uncertainty. So critics of his stem-cell ban are dismissed as scientists eager for more government cash, or advocacy groups looking to “raise large amounts of money,” or Democrats who saw “a political winner.”

On the policy of torturing captured Al Qaeda suspects, Bush writes that he refused to approve two techniques requested by the Central Intelligence Agency but gave the O.K. to waterboarding. George Tenet, the C.I.A. director, asked permission to use waterboarding on Khalid Sheikh Mohammed, the operational mastermind behind September 11th. “I thought about my meeting with Danny Pearl’s widow, who was pregnant with his son when he was murdered,” Bush writes. (Pearl, the Wall Street Journal reporter, was reportedly beheaded by K.S.M.) “I thought about the 2,973 people stolen from their families by al Qaeda on 9/11. And I thought about my duty to protect the country from another act of terror. ‘Damn right,’ I said.” By Bush’s own account, revenge was among his chief motives in sanctioning torture. “I had asked the most senior legal officers in the U.S. government to review the interrogation methods, and they had assured me they did not constitute torture.” The President had been told what he wanted to hear by loyal subordinates, but, his memoirs make clear, he did not consider the moral and practical consequences of authorizing what most people who were not senior legal officers in the Bush Administration would describe as torture. One crucial consequence—the abuse of prisoners at Abu Ghraib—receives a single page (most of which is about Bush’s reasons for not firing Defense Secretary Donald Rumsfeld).


Bush once told an elementary-school class in Crawford, Texas, “Is it hard to make decisions as president? Not really. If you know what you believe, decisions come pretty easy. If you’re one of these types of people that are always trying to figure out which way the wind is blowing, decision making can be difficult. But I find that I know who I am. I know what I believe in.” For Bush, making decisions is an identity question: Who am I? The answer turns Presidential decisions into foregone conclusions: I am someone who believes in the dignity of life, I am the protector of the American people, I am a loyal boss, I am a good man who cares about other people, I am the calcium in the backbone. This sense of conviction made Bush a better candidate than the two Democrats he was fortunate to have as opponents in his Presidential campaigns. But real decisions, which demand the weighing of compelling contrary arguments and often present a choice between bad options, were psychologically intolerable to the Decider. They confused the identity question.

 The New Yorker © 2010 Condé Nast Digital.

Mina t-shirts, del 11: Bone

Som sagt, en ytterligt charmerande serie.


Centerpartiets förflutna...

...granskas i Anders Björnssons "Skuggor av ett förflutet. Bondeförbundet och trettiotalet". Det handlar alltså om i vilken utsträckning man kan finna nazistiska/rasistiska influenser på Bondeförbundets politik och bland dess politiker. Tyvärr har Björnsson valt att skriva inte en traditionellt berättad historisk bok, utan "en idéhistorisk essä".




Det har fått till följd följande:


1. Han följer inte en kronologi eller en tydlig kategorisering, utan boken har fått karaktären av funderingar i olika riktningar – visserligen med tämligen god faktaunderbyggnad, men inte ordentligt strukturerat för att underlätta för läsaren att ta in stoffet på ett effektivt sätt.


2. Björnsson känner sig (och det känns som att det är essäformen som ger honom den rätten) ha tid och rätt att kasta ur sig diverse slängar mot olika saker han ogillar inom historieprofessionen, dagens media med mera. Han blir personlig på ett sätt som inte engagerar läsaren (i varje fall inte mig) men som däremot stoppar upp berättandet av vad som borde vara hans huvudämne – att hans prosa är en smula gammaldags hjälper inte heller i sammanhanget.


Björnsson verkar i slutändan landa i slutsatsen att – på ett ungefär – det visst fanns bruna anstrykningar inom Bondeförbundet, men att de inte var särskilt mycket värre än den svenska tidsandan, att rena nazistsympatier inte var allmänt utbredda och att partiets nationalism snarare var av karaktären "låt oss försöka klara oss utan stora sociala konflikter i vårt eget land, och undvika att blanda oss i stormakternas storpolitik, som vi bara kommer att råka illa ut av".


Jag tycker Björnssons bok är för tungläst för vad den levererar i kunskap, så den kan inte rekommenderas om man inte har ett mycket starkt intresse för just Bondeförbundares historia av bruna och brun-angränsande åsikter. Läs hellre Maja Hagermans utmärkta "Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder", som saknar Bondeförbundsfokuseringen men är mycket mera givande.

onsdag 24 november 2010

Mina t-shirts, del 10: Bone

En ytterligt charmig och välberättad serie. Bilden är felaktigt döpt till "Bone & Fred" eftersom jag i namngivningsögonblicket tänkte på "Arkens" Fred Kuse i stället för Ted, som är Bones kompis.

tisdag 23 november 2010

Berättarteknik 2

Vi tar ytterligare en titt på berättarteknik, återigen med "Knasen" som exempel, och återigen med ett nytt element som tillförs i den sista rutan och som ger svaret på en fråga (den här gången explicit) från den första rutan.


Fänrik Fjun skäller ut Schassen stående i en tunna. Varför? Därför att alldeles strax kommer Otto farande för att hugga honom i benen.

Den här strippen kunde ha gjorts utan Knasens och Jägarns medverkan. Poängen förblir densamma. Däremot är de viktiga för att tydliggöra poängen. Utifall att läsaren inte tillräckligt uppmärksammar och förundras av att Fänrik Fjun står i en tunna i första rutan – den förundran som är själva förutsättningen att det ska ligga någon poäng i slutrutan – är Jägarn med för att peka ut detta underliga faktum för läsaren, och Knasen kan sedan förklara varför i slutrutan, om det nu är någon läsare som inte förstått det. I vårt förra exempel var frågan inte uttalad, varför Knasens replik i slutrutan fick anpassas till detta, men det är den alltså här.

Nu kanske någon van serieläsare och allmänt uppmärksam person tycker att det är onödigt med förtydligandet, och att skämtet skulle vara roligare om det fick stå för sig självt.  Men håll då i minnet att "Knasen" publiceras i dagstidningar för att snabbt kunna uppfattas av läsare som skummar igenom seriesidan för att bli roade snabbt och enkelt. Knasen och Jägarns repliker är helt enkelt en återförsäkring att skämtet ska vara klart och tydligt även för den som inte är van "Knasen"-läsare och kan alla relationerna mellan figurerna utan och innan. Och som vanligt när det gäller Walker lyckas han med den uppgiften på ett utmärkt sätt – tydlighet är en dygd när man måste kämpa om det redan knala utrymmet på seriesidan.

måndag 22 november 2010

Vi ser på film: Red

Som alla som såg den lätt nedlåtande recensionen i SVT:s morgonteve vet så handlar Red om en amerikansk pensionerad agent (spelad av Bruce Willis) som plötsligt upptäcker att hans gamla arbetsgivare nu vill döda honom. Han söker upp sina gamla kollegor, spelade av idel äss (Morgan Freeman, Helen Mirren och John Malkovich) för att lista ut varför han nu finns på en dödslista och vad som kan göras åt saken.

Jag ska inte ge en massa spoilers om intrigen, även om den är ganska traditionell, jag ska bara helt kort kommentera filmens stil. Den försöker vara cool och hålla distans till sig själv med hjälp av, i första hand, en kombination av överdrivet våld och ett försök att få våldet att se professionellt ut. Willis och kollegorna hanterar sina vapen med en självklar expertis, men genom att lägga in litet väl många skott eller litet väl stora explosioner gör filmmakarna en ironisk blinkning till åskådaren som säger: "Okej, vi tar inte det här på allvar, så det behöver inte du göra heller".

Det funkar, mestadels, och mestadels tack vare att de rutinerade skådespelarna är så skickliga. Det är inte precis Shakespeare-monologer de levererar, men de figurer de spelar gör de bra – i vissa fall utmärkt. Däremot så håller filmen på att gå överstyr efter ungefär en tredjedel, därför att regissören inte klarar av att upprätthålla den disciplin som krävs för att gå balansgången mellan ironisk överdrift och rent spektakel, och det blir alldeles för mycket explosioner och helt enkelt löjligt. Lyckligtvis klarar man av att så småningom arbeta sig tillbaka till ett balansläge, men det kostar förlorat tempo i berättelsen.

(Filmens sista scen är tyvärr ett återfall till dessa sämre vanor, fast värre – ett kalkonspektakel. Den är förstås inlagd för att skapa ett roligt avslut, men genomförandet är på Åsa-Nisse-nivå, så den fungerar inte alls. Ville man prompt ha den med kunde man ha lagt den efter eftertexterna och skiljt ut den från resten av filmen, som den nu tyvärr drar ner en smula.)

Värd att se? Ja, det tycker jag. Det är snyggt gjord action med goda skådespelarinsatser och en del töntigheter och brister – dvs klart över medel för genren. Jag ger den en trea av fem möjliga.

(Filmen bygger f ö på serien "Red" av Warren Ellis och Cully Hamner, men den har jag inte läst och kan följdriktigt inte jämföra med.)

söndag 21 november 2010

Mina t-shirts, del 9: Billy and the Boingers

Det som gör Opus till en nästan perfekt seriefigur är att han är så lätt att identifiera sig med. Om jag får göra en liten evolutionspsykologisk utvikning tror jag att vi människor är konstruerade för att passa in i grupper av andra människor, och i dessa grupper utvecklas alltid någon form av hierarki. Jag tror att vi är gjorda för att klara av det sociala samspel som det innebär (fast vi kan förstås vara bättre eller sämre konstruerade för det). Det innebär att vi inte alltid kan följa våra inre impulser, för ibland skulle det göra oss omöjliga i gruppen, eller åtminstone mindre populära eller respekterade. Så vi har lärt oss att dölja våra känslor i större eller mindre grad.

Det innebär att vi i många fall till exempel visar upp en tuffare (starkare, mer kompetent, etc) attityd utåt än vi egentligen känner oss innerst inne, och då kan det vara en befrielse att i fiktion – serier, TV-serier, filmer, litteratur, dramatik – följa figurer som mer öppet visar upp (åtminstone för läsaren/åskådaren) just den sorts sårbarhet som vi själva inte kan låta oss erkänna för andra – och ibland inte ens för oss själva.

Och Opus är närmast rena definitionen av den sortens figurer. (Det är även Karl/Charlie Brown, förstås.)


lördag 20 november 2010

Nu är det hjul igen

Bokläsandet har blivit lidande den senaste tiden pga jobb och diverse smärre eländen, men jag tog mig i kragen och läste klart Lars Erik Nilssons "Hjul på hällar" (Warne förlag, 2005). Den behandlar hällristningar, närmare bestämt skildringen av olika sorters vagnar.


Omslagsbilden skildrar, menar Nilsson, hjultillverkning. Vad vi ser är sista fasen av tillverkningen av ett ekerhjul – när man kränger på hjulbanan på ekrarna, en inte så komplicerad process, men svår eftersom den kräver mycket kraft (den som haft svårt att kränga på däcket igen efter att ha lagat en cykelpunka förstår varför).

Men det är Nilssons ansträngningar att förstå vad det är för olika sorters vagnar de olika ristningarna skildrar som är huvudtemat i boken, och det är väldigt intressant. Detaljerna i ristningarna är få, men Nilsson menar att de är tillräckliga för att identifiera ett flertal olika sorters vagnar. Nedanstående bild, till exempel, föreställer enligt honom en vagn som använder hävstångsprincipen för att lyfta upp en låg vagn för att frakta stenbumlingar så att den går fri från marken när man väl vältrat upp stenbumlingen på den. Den lilla tvärslån framför främre hjulparet lyfter upp själva vagnskroppen med stenen från marken när man lyfter upp dragstången.


Principen illustrerar han på följande sätt:



...och han har också letat upp en existerande vagn som fungerar på det sättet och användes just för att frakta stenbumlingar på det tidiga 1800-talet.

Boken är full av liknande, intressanta uttolkningar av funktioner som olika vagnsmodeller kan ha haft och vad olika bildelement kan ha betytt – ett underben med tillhörande fot men ingen övrig kropp tolkas till exempel som motsvarande en "här kliver man på"-pil – och även om det med nödvändighet blir en smula spekulativt ibland är det fascinerande och mycket givande läsning. Rekommenderas.

Ekonomisk tillväxt alla till del?

Lane Kenworthy tittar på hur ekonomisk tillväxt kommit eller inte kommit de fattigare skikten till del i olika länder.

 Both countries [USA och Sverige] enjoyed significant economic growth. But in the U.S. the incomes of low-end households didn’t improve much, apart from a brief period in the late 1990s. In Sweden growth was much more helpful to the poor.


In Austria, Belgium, Denmark, Finland, France, Ireland, the Netherlands, Norway, Spain, and the United Kingdom, the pattern during these years resembles Sweden’s. In Australia, Canada, Germany, Italy, and Switzerland it looks more like the American one. (More graphs here.)


What accounts for this difference in the degree to which economic growth has boosted the incomes of the poor? We usually think of trickle down as a process of rising earnings, via more work hours and higher wages. But in almost all of these countries (Ireland and the Netherlands are exceptions) the earnings of low-end households increased little, if at all, over time. Instead, as the next chart shows, it is increases in net government transfers — transfers received minus taxes paid — that tended to drive increases in incomes.


None of these countries significantly increased the share of GDP going to government transfers. What happened is that some nations did more than others to pass the fruits of economic growth on to the poor.


Trickle down via transfers occurs in various ways. In some countries pensions, unemployment compensation, and related benefits are indexed to average wages, so they tend to rise automatically as the economy grows. Increases in other transfers, such as social assistance, require periodic policy updates. The same is true of tax reductions for low-income households.

fredag 19 november 2010

Så sant som det är sagt.

...och dessutom en väldigt god beskrivning av min studietid. När jag började tjäna pengar övergav jag de gamla sunda vanorna, och därefter var det strictly downhill.

Mina t-shirts, del 8: Bloom County space crew

Vad gör man om man är rullstolsbunden Vietnamveteran? Bestämmer att rullstolen är ett rymdskepp, förstås!

Det är dock inte så konstigt att Cutter John så småningom kom att synas allt mindre i serien; det kan inte vara så lätt att vidmakthålla gränserna till både det patetiska och det nedlåtande när man kombinerar ett nationellt trauma och ett personligt i samma figur och dessutom ska vara rolig med honom. Det torde ha varit lättare med de figurer som växte fram under seriens fortsatta levnad – Opus är  till exempel snudd på den perfekta seriefiguren (och jag ska försöka utveckla den tesen om och när jag hittar ytterligare en Bloom County-tröja i garderoben).

torsdag 18 november 2010

The Best Band in the Land

Ja, visst pratar jag om CCS. Tre skivor, ett halvdussin topplåtar, ett tiotal bra låtar – och ett fantastiskt sound. (Jag tror facktermen lyder "fett blås".)

video

"Sixteen Tons" är kanske världens bästa låt någonsin. När jag som mellanstadiegrabb hörde den på radion (på den tiden P3 fortfarande spelade sådan musik, någonstans i det förra årtusendets mörka irrgångar – tidigt på nittiotalet, när jag fortfarande förgäves försökte klamra mig fast vid en trygg tillvaro som universitetsstuderande, blev det slutgiltig ändring på den saken) trodde jag den handlade om svarta gruvarbetare, men det var inte alls rasförtryck den handlade om egentligen, bara vanlig "hederlig" utsugning. Jag förstod den äntligen när jag läste Gröna Lyktan och Gröna Pilens äventyr i Appalacherna, Journey To Desolation!, där gruvarbetarna tvingades skuldsätta sig i gruvägarens affär.

I Alexis Korners kapabla händer – eller snarare stämma – är låten helt fantastisk, och överlägsen alla andra versioner jag hört (även om t ex Tom Jones gör ett bra jobb med den). Och, allvarligt talat, inte ser väl Tennessee Ernie Ford riktigt ut som rätt man att sjunga den?


I alla fall så älskade jag soundet på CCS:s låtar, men det var inte alltid jag förstod texterna. Den fantastiska "The Band Played the Boogie", till exempel, har jag faktiskt aldrig fått riktig kläm på.

video

Jag är väl helt enkelt inte tillräckligt poetisk av mig (vilket jag misstänkt länge).

Mina t-shirts, del 7: How birds see the world

Gary Larson. Kommentarer är egentligen överflödiga. Jag saknar "The Far Side"; det närmaste vi har i dag är Chad Carpenters "Tundra" som är helt okej, men ändå inte riktigt når ända upp till Larsons inspirerade vansinne (och snögubbar är helt enkelt inte lika roliga som kor).

onsdag 17 november 2010

Carl Barks and the Disney Comic Book

Thomas Andrae: ”Carl Barks and the Disney Comic Book. Unmasking the Myth of Modernity”. 280 s. University Press of Mississippi, 2006.




Det här är en kombination av inte alltför djup men ändå klart passabel biografi över Carl Barks samt analys av hans verk och hur det utvecklades över tiden. Tanken är nog att det biografiska till dels är till för att stötta analysen.

Eftersom jag inte är särskilt djupt inläst på Barks’ biografi uppskattade jag den delen av boken starkt. Framför allt var det intressant att läsa om hur hårt Barks under lång tid fick kämpa för att förtjäna sitt uppehälle, samt om hans roll vid Disneys animationsstudio och hur han såg på sitt arbete där. Något sämre blir det när det när Andrae går in på att analysera Barks historier.

Det beror inte på att Andrae inte kan sin Barks, utan på att han sätter sitt sikte för högt. I stället för att hålla sig till att analysera Barks’ historier – inklusive hur Barks egen biografi och livssyn påverkat dem – väljer han ofta att söka sig till kultur- och samhällsvetenskaplig teoribildning på samhällsnivå. och placerar in Barks’ historier i teoriernas sammanhang. Men Kalle Anka-historier är inte riktigt rätt underlag för att ge samhällsteorier empiriskt stöd, och de delarna av boken fungerar väldigt dåligt i mina ögon. När Andrae i stället kopplar ihop berättelserna med Barks’ (rätt pessimistiska) livssyn och (tämligen konservativa) politiska åsikter blir boken betydligt roligare.

Sammanfattningsvis kan sägas att jag tycker boken är klart läsvärd. Andraes stil är inte svår eller komplicerad, och boken är relativt rik på fakta och även inspirerande både till att läsa Barks och till att själv vilja skriva något liknande (om än med fokus mer tydligt på historierna).

Rekommenderas att läsa, kanske inte att köpa.

Mina t-shirts, del 6: Bill the Cat

Bloom County. En briljant serie som tappade styrfarten när Breathed övergick till bara söndagssidor. På något vis behövde den den dagliga dialogen mellan figurerna för att det "whimsy" som ursprungligen fungerade så bra på söndagar skulle behålla spänsten. Men vi fick ett antal väldigt bra år med Opus och de andra – och det kommer ju ut en samlingsutgåva just nu med Breatheds egna kommentarer!

Is it art?

Jag tycker inte det räcker med att vara litet fiffig för att det man gör ska räknas som "konst". Mycket av det som kallas konceptkonst lämnar mig till exempel föga berörd – ofta har ändå MAD gjort en liknande idé bättre under sin storhetstid. Men Ben Heine är så kreativ och så tekniskt skicklig att jag inte tycker det är något tvivel om saken: Konst!

tisdag 16 november 2010

Showcase Presents Jonah Hex av John Albano, Tony DeZuniga m fl.

Okej, det här är knappast någon ny recension, men jag kommer gradvis att överföra saker jag har utspridda på andra håll till min egen blogg, så att jag har koll på dem. Och John Albanos Jonah Hex förtjänar f ö all uppmärksamhet den kan få, tycker jag.




"What the blazes are you, Hex -- an INDIAN LOVER?"
"Nope! The only thing ah feels a genuine affection for is -- genuine  U.S. currency!"

Jag såg aldrig några spagettiwesterns. När jag gick i mellanstadiet verkade som om alla andra killar i klassen -- åtminstone de tuffa -- gick och såg alla Clintan-filmer, och tyckte de var hypertuffa och heta. Jag har aldrig varit tuff, och såg inga Clintanfilmer. Många år senare går de ju då och då på TV, så jag har insett hur mycket elände jag sluppit ifrån, men jag har aldrig sett några spagettiwesterns. Jag såg halva "För några få dollar mer" (eller någon annan) en nyårsafton och höll på att somna av leda. Jag har sett delar av några till, och de har alla varit grundligt tråkiga.

Tacka vet jag Jonah Hex i stället. En känslokall, girig prisjägare med vanställt ansikte som driver omkring i Vilda vstern och skjuter folk på löpande band. Och, inte minst, levererar hårda repliker med en kyla som borde få Clintan att bli grön av avund.

Jonah skapades av John Albano och Tony DeZuniga under All-Star Western-redaktören Joe Orlandos överinseende, men den som skrivit serien längst, och är mest förknippad med den, är tyvärr Michael Fleisher. När Albano skrev serien förenade den cynism och sentimentalitet på ett sätt som gjorde Jonah till en intressant gestalt -- han lyfte inte ett finger för att hjälpa någon utan att få betalt, men kunde lägga hundratals dollar på läkarvård åt en gammal kvinna som hjälpt honom när han var skadad. Det fanns alltid någon ironisk poäng med Albanos historier, men den poängen saknades ofta när Fleisher stod för manuset; i stället koncentrerade han sig på Jonahs (och världens) cyniska sida.

Den här Showcase-volymen publicerar Albanos historier, och är värd att köpa bara därför, samt Fleishers tidiga historier, som väl för all del går an att läsa. Sedan fylls den, på ett sätt som är rena lurendrejeriet, ut med andra western-historier som inte har ett dugg med Jonah att göra. Detta är dubbelt märkligt eftersom det finns mängder av Jonah Hex-historier kvar att publicera, bland dem den enda verkligt bra historia Fleisher skrev (f ö tecknad av den utmärkte Russ Heath) – den skildrar Hex' ålderdom och död, samt hans föga värdiga öde efter döden: uppstoppat freak show-spektakel. (Så mycket respekt hade Fleisher alltså för sin och Albanos skapelse...)

"Jonah Hex" var en gång en utmärkt westernserie. Den levde vidare långt efter att den blivit mera av en skaplig westernserie, och efter att westerngenren dött i den amerikanska serietidningsindustrin, ett gott betyg till Hex som figur/person och hans förmåga att fånga läsarnas intresse.

Rekommenderas, om än inte odelat.

Jonah Hex-index på http://www.lonely.geek.nz/jonahhex.html

Mina t-shirts, del 5: Snoopy robe

Okej, rent strikt är det här inte någon t-shirt, men det är ju min blogg. Tyvärr är jag inte längre tio år och kan kura ihop mig i morgonrocken mot elementet framför teven en hel förmiddag. Kanske främst eftersom jag inte ser teven från elementet, men i alla fall. Livet var bättre förr.


Ett gott råd...

...från morgonens orienteringsläsning: var inte fixerad vid att vara Texasbo:

 "We noticed that the intellectual level of the (US president) was exceedingly limited," Uwe-Karsten Heye, Schröder's former government spokesman, told the television news station N24 on Wednesday in reference to Bush. "As such, it was difficult for us to communicate with him."

Heye continued: "He had no idea about what was going on in the world. He was so fixated on being a Texan. I think he knew every longhorn in Texas."

© SPIEGEL ONLINE 2010.

måndag 15 november 2010

Mina t-shirts, del 4: Arne Anka


Jag tror – utan att veta, förstås – att Arne har varit en viktig del i den utveckling som lett fram till "Rocky". Arne visade att det kunde bli succé med en svensk serie om en grinig och inte direkt odelat trevlig typ som kommer med tjuriga kommentarer om omgivningen. Sedan kom "Ensamma mamman" och visade att det gick att få succé med en svensk dagsstrippserie. Monica Hellström fyllde på med "Ärligt talat" om livet i vimlet, och nu har vi "Rocky".

Jag tyckte tyvärr att serien blev tråkigare efter att Christensen nödgades designa om Arne, men visst är han ändå en fantastisk tecknare.

Gör själv då, om du kan bättre!

New York Times ger dig möjlighet att balansera USA:s budget. Slå senaten om du kan!

(Det var uppriktigt sagt inte särskilt svårt om man tog fram sin inre Calvin och fick vara diktator på livstid.)

Abessiniern är lekfull och läraktig

...meddelade UNT:s förstasida i snabbköpet, vilket fick mig att haja till en smula.

Hade man roat sig med att botanisera i gamla upplagor av Nordisk familjebok? Eller påstod man att det inte finns några etiopier alls som är träbockar och/eller tämligen obildbara?

Nej, det visade sig att man skrev om en charmig kattras.

söndag 14 november 2010

Shel Silverstein...

...skrev låtar åt Dr. Hook and the Medicine Show på den gamla goda tiden, innan de beslöt att "vi kan tjäna mer pengar på sentimentalt slisk och kommersiellt krafs". Ett av hans många mästerverk som de spelade in är "The Cover of the Rolling Stone", ett annat är "Everybody's Makin' It Big But Me".

Silverstein har gjort egna skivor också, men han har inte riktigt rösten för att låtarna ska fungera när han sjunger dem själv. Ett (underbart) undantag är Stacey Brown Got Two, som är för kort för att man ska hinna bli irriterad på den raspiga, skrikiga rösten och där han inte försöker skådespela som han alltför ofta gör i andra låtar. Han skrev bland mycket annat också ett antal bra satiriska dikter åt Playboy, men dem ids jag inte lägga ner tid och energi på att leta upp. Den enda jag minns var en om ett barlejon som "komplimenterade" en ung kvinna i baren med att han nästan var beredd att ge henne betyget "10", men eftersom det alltid finns fel gav han aldrig kvinnor betyget "10". Hon replikerade med att i flera verser på ett påtagligt underhållande sätt kritisera honom och ge honom ett inte alltför smickrande betyg. Sedan lämnade hon baren, varpå ett stukat barlejon säger till bartendern (för att sammanfatta): "Du ser, ingen tia. För bitchig."

De tidiga Dr. Hook-låtarna borde vara klassiker. Texterna är så fyndiga och roliga att de fortfarande är värda att lyssna på. Sammantaget leder det, så vitt jag kan förstå, till att man har ytterst minimala chanser att höra dem på P3 eller kommersiella radiostationer i dag. Medelåldersradion (P4) kanske spelar dem då och då, men om det vet jag faktiskt intet.

onsdag 10 november 2010

Mina t-shirts, del 3


Tja, vad kan jag säga? Den första bok jag minns att jag lånade på folkbiblioteket hemma i Ånge var en kvadratisk liten sak med svartvita Snobben-strippar översatta av Olle Petrini. Himmelriket!

"Snobben" är en av de serier som kan kallas "världens bästa". Det finns ett antal till, men den hör absolut hemma bland pretendenterna.

Det kommer fler Snobben-t-shirts framöver, men de närmaste dagarna kommer jag nog inte att ha tid med något bloggande.

MIna t-shirts, del 2


Bloom County. Alla har vi vår ångestgarderob, fast Binkleys är väl litet mer välfylld än de flestas.

Den romerska armékniven

Charlie Sorrel på Wired gör rätt för lönen den här månaden:



What have the Romans ever done for us? Well, it turns out that back somewhere between A.D 201 to 300, a clever Roman, probably named MacGyvericus, invented the multitool. And not just some weird, old-fashioned multitool, either. MacGyvericus’ tool is startlingly similar to the modern Swiss Army Knife, now part of the collection of the Fitzwilliam Museum in Cambridge, England.
Like the common Swiss tool, the Roman version has a lot of foldaway implements stowed inside: a knife, spike, pick, fork and a spatula. Unlike the modern-day equivalent, the Roman Army Knife has a useful spoon on the end, making it likely that this iron and silver artifact, found in somewhere in the Mediterranean countries, was meant for eating with.
Wired.com © 2010 Condé Nast Digital.

tisdag 9 november 2010

Berättarteknik

Seriekännaren Janne Lundström hade en gång en artikelserie i tidningen Knasen där han analyserade humorn i olika Mort Walker-serier. Artikelserien hette "Det roligas teknik" och visade just olika tekniker för att vara rolig i seriestrippform. Senare samlades den i en bok, som rekommenderas – fast ni får nog fjärrlåna den via ert bibliotek, för den är inte så vanligt förekommande antikvariskt. Mitt ex får ni alla fall inte låna, för jag hittar inte igen det – trots att jag nyligen lagt ner en ohemul massa tid på att sortera mina seriealbum. (Mutter.)


I all anspråkslöshet tänkte jag göra något liknande här på bloggen, men jag slog tanken på att låna titeln från Lundströms artikelserie och bok ur hågen, för jag kommer knappast upp i hans expertisnivå. Det fick bli "Berättarteknik" i stället. Därmed blir jag ju i och för sig fri att även ta upp exempel på berättarteknik från serier som inte är humorserier.

Mycket i konsten att vara rolig i strippformatet handlar om att införa en överraskning i sista rutan. Ett sätt kan vara att utvidga synfältet i den sista rutan och visa en detalj som läsaren inte var medveten om. Ur kontrasten mellan läsarens förväntan (eller brist på förväntan) föds humorn.

I Knasen-strippen nedan förs det oväntade elementet inte in genom att man vidgar perspektivet, utan genom att det helt enkelt traskar in från vänster. Det är en ilsken björn som kommer in – och att han kommer in från just vänster är en viktig poäng, för med vårt västerländska lässätt från vänster till höger innebär det att vi kommer att läsa av det här bildelementet innan vi ser Knasens kommentar till höger i bilden. Eftersom läsarens förväntningar inte har byggts upp på något särskilt sätt inför slutrutan ger inte björnens intåg heller någon speciell komisk poäng. Poängen måste därför komma från Knasens replik, och ligger i att Schassen i realiteten helt plötsligt inte får titta någonstans, varken upp eller ner. Olikt modellen där humorn föds ur något som läsaren inte känner till och plötsligt får avslöjat föds den alltså här ur något Schassen inte känner till – och som han helst heller inte bör få veta.


Om vi skulle berätta det här skämtet på ett alternativt sätt, genom att expandera slutrutan för att plötsligt avslöja ett redan existerande björnhot för läsaren, skulle det kunna se ut som följer:
  1. Schassen hänger vid stupet, och Knasen ropar åt honom att inte titta ner... och förresten, inte titta upp heller.
  2. Schassen ifrågasätter vad sjutton Knasen menar egentligen.
  3. Slutrutan zoomas ut för att visa anledningen till att Knasen ger så konstiga instruktioner.
På det sätt Walker valt att göra i den visade strippen slipper han den mittruta som behövs för att skapa den förvirring som den expanderade slutrutan ska förklara, men det nödvändiggör också att han lägger in Knasens replik för att skapa poängen. Det är väl inget problem egentligen, men läsarens "aha!" fördröjs den bråkdel av en sekund som det tar att ta in Knasens replik.

Mina t-shirts, del 1

Alex Ross (och Mark Waid): Kingdom Come.

Alex Ross är en briljant konstnär som i "Marvels" lyckades med något som ingen klarat av tidigare – i stort sett fotorealistiska målningar som ändå var dynamiska, fulla av liv och rörelse. På senare tid tycker jag han har tappat mycket av det i sina alster, det börjar allt mer att se ut som ett manér, men han är givetvis fortfarande oerhört skicklig.


"Lives in the Balance"

En av de saker som ständigt oroar mig med amerikansk politik är de högljudda ropen på "hårdare tag" inom utrikespolitiken. Trots allt elände som resulterat från det irrationella Irakkriget – och det kan inte beskrivas som annat än irrationellt när man går i krig baserat på a) "folk som vi sagt åt att tala om för oss att Saddam Hussein har massförstörelsevapen har talat om för oss att Saddam Hussein har massförstörelsevapen, b) vi har struntat i att beräkna vad kriget kommer att kosta och nöjer oss med att säga att det blir "lätt som en plätt" och kommer att betala för sig självt via oljepengarna, c) struntar i att planera för den ockupation som kommer att följa på krigsslutet och därmed mer eller mindre bjuder in till blodigt motstånd och lika blodiga uppgörelser mellan olika grupperingar i den irakiska nationen – finns det ett starkt stöd för mer internationella äventyrligheter på den amerikanska högerkanten (vilket tyvärr inbegriper skrämmande stora delar av det republikanska parti som fick sådana framgångar i det senaste kongressvalet).


En av dem som signalerat "hårdare tag", i det här fallet mot Iran, är den långvarige senatorn Lindsey Graham. New York Times-kolumnisten Roger Cohen summerar mycket av det som är fel med Grahams krigiska retorik:


Several U.S. senators had gathered at the Halifax International Security Forum, an annual gathering that is the brainchild of Peter MacKay, Canada’s defense minister. One of them, Sen. Lindsey Graham, a South Carolina Republican, immediately put President Obama on notice.

Resurgent Republicans would be looking for him to “be tough with Iran beyond sanctions.” If it came to war, the United States should “sink their navy, destroy their air force and deliver a decisive blow to the Revolutionary Guard, in other words neuter that regime.” (...)

This is dangerous talk from an influential Republican who sits on the Armed Services Committee. The United States, in its current depleted state, cannot afford another war in a Muslim country. It cannot find itself fighting across a 2,000-mile front stretching through Arab, Persian and Central Asian worlds. You could forget about the tenuous progress in Iraq and Afghanistan, where Iran can flick switches. From Lebanon to Gaza, on Israel’s borders, tensions would boil.

But Graham’s words were instructive. The pressure on Obama from Congress is going to grow. David Broder of the Washington Post even suggested recently that a war in Iran might spur the U.S. economy, just as World War II did.

The United States does not need the stimulus package from hell.

Copyright 2010 The New York Times Company.


Irakkriget och den därpå följande ockupationen gjorde enorm skada på USA:s renommé, för att inte tala om hur många irakier och amerikaner som dödades och lemlästades. Ett krig mot Iran skulle inte göra saken bättre. När jag ser män och kvinnor med makt och inflytande som så lättsinnigt hyllar militära lösningar på svåra problem tänker jag alltid på Jackson Browne, som formulerade det bättre än något av alla de plågsamt programmatiska svenska proggband som jag tvingades genomlida under min barndom på 70-talet: "But they're never the ones to fight and to die."


(På den tiden var temat förstås Latinamerika. Om jag får tillåta mig en estetisk utvikning – och det får jag, för det är ju min blogg – så gjorde Rolling Stones en bättre video på temat. Den är nog inte lika politiskt konsekvent som Brownes låt, men den är väldigt, väldigt snyggt gjord: Under Cover of the Night.)