Berättarteknik

Seriekännaren Janne Lundström hade en gång en artikelserie i tidningen Knasen där han analyserade humorn i olika Mort Walker-serier. Artikelserien hette "Det roligas teknik" och visade just olika tekniker för att vara rolig i seriestrippform. Senare samlades den i en bok, som rekommenderas – fast ni får nog fjärrlåna den via ert bibliotek, för den är inte så vanligt förekommande antikvariskt. Mitt ex får ni alla fall inte låna, för jag hittar inte igen det – trots att jag nyligen lagt ner en ohemul massa tid på att sortera mina seriealbum. (Mutter.)

I all anspråkslöshet tänkte jag göra något liknande här på bloggen, men jag slog tanken på att låna titeln från Lundströms artikelserie och bok ur hågen, för jag kommer knappast upp i hans expertisnivå. Det fick bli "Berättarteknik" i stället. Därmed blir jag ju i och för sig fri att även ta upp exempel på berättarteknik från serier som inte är humorserier.

Mycket i konsten att vara rolig i strippformatet handlar om att införa en överraskning i sista rutan. Ett sätt kan vara att utvidga synfältet i den sista rutan och visa en detalj som läsaren inte var medveten om. Ur kontrasten mellan läsarens förväntan (eller brist på förväntan) föds humorn.

I Knasen-strippen nedan förs det oväntade elementet inte in genom att man vidgar perspektivet, utan genom att det helt enkelt traskar in från vänster. Det är en ilsken björn som kommer in – och att han kommer in från just vänster är en viktig poäng, för med vårt västerländska lässätt från vänster till höger innebär det att vi kommer att läsa av det här bildelementet innan vi ser Knasens kommentar till höger i bilden. Eftersom läsarens förväntningar inte har byggts upp på något särskilt sätt inför slutrutan ger inte björnens intåg heller någon speciell komisk poäng. Poängen måste därför komma från Knasens replik, och ligger i att Schassen i realiteten helt plötsligt inte får titta någonstans, varken upp eller ner. Olikt modellen där humorn föds ur något som läsaren inte känner till och plötsligt får avslöjat föds den alltså här ur något Schassen inte känner till – och som han helst heller inte bör få veta.

Om vi skulle berätta det här skämtet på ett alternativt sätt, genom att expandera slutrutan för att plötsligt avslöja ett redan existerande björnhot för läsaren, skulle det kunna se ut som följer:

1. Schassen hänger vid stupet, och Knasen ropar åt honom att inte titta ner... och förresten, inte titta upp heller.
2. Schassen ifrågasätter vad sjutton Knasen menar egentligen.
3. Slutrutan zoomas ut för att visa anledningen till att Knasen ger så konstiga instruktioner.

På det sätt Walker valt att göra i den visade strippen slipper han den mittruta som behövs för att skapa den förvirring som den expanderade slutrutan ska förklara, men det nödvändiggör också att han lägger in Knasens replik för att skapa poängen. Det är väl inget problem egentligen, men läsarens "aha!" fördröjs den bråkdel av en sekund som det tar att ta in Knasens replik.