"Skaparens folk"

Li Österberg är en av Sveriges främsta serieskapare. Vore världen rättvis skulle hon leva gott på det, men hon ger i alla fall ut fanzinet Agnosis (som Uppsala stadsbibliotek visat den goda smaken att köpa in och låna ut till personer med eller utan god smak). Tillsammans med Patrik Rochling har hon gjort ett antal serier om Johanna, en frikyrklig homosexuell tjej som läser till präst. Eftersom jag inte varit aktiv nog att leta upp de tidigare delarna av Johannasviten är "Skaparens folk", den tredje fristående delen, det enda jag har läst, men den uppvisar många av de kvaliteter man återfinner i Österbergs egna serier.

Tempot är lågmält, konflikterna lågintensiva men påtagliga, och de komplicerade relationerna känns väldigt realistiska. När Österberg själv står för manuset brukar jag dock uppleva hennes historier som litet mer åt det tragiska hållet – men lustigt nog aldrig (eller nästan aldrig) som hopplösa, vilket är en prestation så god som någon. Just i "Skaparens folk" blir jag en smula trött på det ständiga nästan tjatet om hur intoleranta frikyrkliga är mot homosexualitet. Det är väl möjligt att även det är realistiskt skildrat, jag har inga försänkningar i den världen, men i berättelsen återkommer temat en smula ofta – i varje fall för en otålig person som jag.

Jag tänker inte gå in i detalj på berättelsen; med de många relationer som skildras är den rätt komplex, men den handlar i stor utsträckning om att finna sin egen plats i tillvaron och att finna kärlek. Den är också tillräckligt bra för att förtjäna att man upptäcker den på dess egna villkor. Därför kan jag bara rekommendera att man söker upp Johanna-svitens olika böcker på egen hand och införskaffar (och läser!) dessa.

Och så vill jag bara tillägga att det verkar som om den goda Li läst en smula Hernandez i sina dagar, och det är absolut ingenting fel med det: