fredag 5 augusti 2016

Seriepodden del 2: Paul Dinis "Dark Night"

Det blir litet blandad kompott om Batman i Seriepoddens andra avsnitt, kära läsare/tittare. Huvudsakligen pratas "Dark Night – A True Batman Story" av Paul Dini och Eduardo Risso, men för att fylla ut ett helt avsnitt kommer vi även in på lite annat Batman-prat.


Hoppas att ni har nöje av avsnittet!

onsdag 27 juli 2016

Seriepodden del 1: "Batman: Antologi"

Det har begåtts YouTube-inspelning. Det är helt enkelt två medelålders, skalliga män som pratar serier i en timme, så möjligen är det inte riktigt vad du betraktar som "andlöst spännande underhållning", käre läsare, men vi hade i alla fall trevligt när vi spelade in.

Ämnet för första avsnittet är alltså den nyutkomna samlingen "Batman: Antologi" med ett urval från sådär sju decennier Batman-serier, men vi halkar också in på typ all things Batman. Så här blev det:


lördag 11 juni 2016

Harvey Kurtzman: Hey Look!


Serielegendaren Harvey Kurtzman,, skapare av bland annat MAD, fick i början av sin karriär en hjälplig försörjning av Stan Lee genom att göra utfyllnads-humorsidor åt dennes olika Timely-tidningar under rubriken "Hey Look!". Jag har hört/läst hel del om hur bra Kurtzmans "Hey Look!" var med sin anarkistiska, absurda humor med starka meta-inslag. (Förordet till den här Kitchen Sink-samlingen inleds till och med "Harvey Kurtzman is probably the greatest creator who ever appeared in comic books.") Stämmer hajpen?
Nja. De första ca 55 sidorna (av drygt 150) är kvalitetsmässigt rätt beskedliga vad gäller både bild och manus. Sedan börjar Kurtzmans mogna stil sakta att träda fram, och skämten blir också bättre och bättre framförda; halvvägs igenom (i och med den 77:e sidan, närmare bestämt) kan man sedan säga att det är Kurtzman. Är det då bra, i och med det?
Det får man nog säga. Inte riktigt allt håller ens från och med då, men nog är det läsvärt -- och i och med vad det pekar fram mot till och med något av ett måste för den seriöse serieläsaren.
Volymen avslutas med ett par serier som Kurtzman gjorde åt Elliot Caplin, då redaktör på Toby Press: "Pot-Shot Pete" och "Genius", samt "Egg-Head Doodle", en utfyllnadsserie åt Lee. De båda senare är ensides skämtserier, men i "Pot-Shot Pete", en satir över västerngenrens legendariska sherifftyper, fick Kurtzman breda ut sig över ända upp till fem sidor. Den känns också, så här i backspegeln, som en rejäl förövning till den sorts historier Kurtzman skulle producera för MAD.
Läsvärd, för vad Kurtzman visade upp när han blivit varm i kläderna, och för den seriehistoriska aspekten.
77:e seriesidan, när Kurtzman blivit Kurtzman. Lägg märke till växlingarna mellan svart och vitt, som ger dynamik åt serien.

söndag 10 april 2016

Seminarium om liberalernas "Startjobb"-förslag

Okej, så jag tog mig iväg till Liberalernas seminarium om s k ”startjobb” med lägre lön, låg inkomstskatt och avskaffade arbetsgivaravgifter i veckan som var. Eftersom jag ofta tyckt att partiet borde vara bättre på att föra ut sin politik, inte minst till medlemmarna, gör jag här på eget, privat initiativ ett försök att hjälpa till med detta:
Bakgrunden till den föreslagna reformen är att vi i Sverige har mycket höga ingångslöner och liten lönespridning samt hög skatt på arbete. Förmodligen bidrar detta till att vi har låg andel enkla (och därmed lågavlönade) jobb. Vi har också det största sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda i EU (delvis även beroende på en hög andel av den infödda arbetskraften i arbete).
Den nya anställningsformen startjobb ska vara tillgänglig för personer upp till 23 år samt nyanlända och ha ett lönespann på 14 000 – 16 000 kronor i månaden. Tillsammans med bl a slopade arbetsgivaravgifter leder detta till en halverad kostnad för startjobben jämfört med motsvarande anställning på den reguljära arbetsmarknaden. Nettolönen för den enskilde skulle bli ca 11 500:- i månaden.
(Jag är ansvarig för nedanstående text, inte någon av dem jag hänvisar till i den, men jag måste reservera mig för att jag kan ha missat eller missuppfattat detaljer i deras framställningar; föreläsnings-/seminarieanteckningar är nu tyvärr inte en helt exakt vetenskap.)
Det är bakgrunden och en kort beskrivning av förslaget. På seminariet gjordes förutom Erik Ullenhags inledning/presentation av förslaget inlägg av professor John Hassler, ordförande i Finanspolitiska rådet; Susanne Spector, arbetsmarknadsekonom på Svenskt Näringsliv, samt Daniel Wiberg, chefsekonom på Företagarna.
Hassler inledde med en genomgång av situationen och forskningsläget. Han verkar genuint och starkt orolig över den (bestående) låga sysselsättningsgraden hos nyanlända, och tycker det sker sorgligt lite konstruktiv diskussion om hur integrationen ska förbättras. Sverige har nu högkonjunktur och därmed vad som borde vara ett gott läge för detta, men mycket tyder på att vi kommer att missa chansen att få fler av de nyanlända i arbete. Särskilt gruppen med låg utbildning tar lång tid innan de kommer i arbete. I korthet sade han vidare:
- Subventionerade anställningar har hittills inte varit tillräckligt effektiva. Förenkla systemen, och komplettera med lägre löner för personer utan utbildning eller erfarenhet.
- Detta är inte en mirakelmedicin men behövs bland andra åtgärder.
- Det behöver inte leda till lägre löner eller mindre trygghet för flertalet bland dem som redan har jobb. Särskilt inte i dagens konjunktur, med god arbetsmarknad för de redan etablerade.
- Det finns inget starkt forskningsstöd för sämre förutsättningar för breda grupper av lågavlönade i Sverige idag.
- Det är centralt att få med arbetsmarknadens parter, inklusive LO. Inget avsteg från ”lika lön för lika arbete”. Men något måste verkligen göras.
- Det finns inget allmänt behov av sänkta ingångslöner i Sverige, kanske snarare en höjning bland vissa grupper.
Spector pratade mer allmänt om lönenivåer och lönespridning och varför höga ingångslöner och låg lönespridning enligt hennes mening leder till en sämre fungerande arbetsmarknad.
Det mest relevanta var för henne inte absoluta nivåer utan ingångslönernas relation till lönerna i övrigt. Låg skillnad leder till minskade incitament till utbildning. Man tar i avtalslönerna löneutrymme från dem som jobbat länge och ger till de nyanställda. Särskilt inom Handeln har man svårt att premiera duktiga, erfarna medarbetare som inte kan jobba lika tuffa tider som oerfarna studenter, som tack vare fler timmar och OB tjänar lika mycket som den som verkligen kan jobbet.
I länder med mycket stora inkomstskillnader är det lättare för företagen att lämpa över delar av lägstalönehöjningen på kunderna, vilket är svårare i en ekonomi med låg lönespridning som i Sverige.
Många lågutbildade jobbar i hög- eller mellankvalificerade jobb. Om man väl kommer in på arbetsmarknaden har man ganska goda möjligheter att klättra vidare i karriären.
Det är för gruppen låganlända lågkvalificerade som ingångslönen har störst betydelse. I Danmark har parterna lyckats komma överens om ingångslöner för nyanlända.
Löner är inte särskilt elastiska nedåt, så sänkt ingångslön skulle inte ha så stor påverkan på dem som redan har jobb.
Slutligen menade Wiberg att det var viktigt att sänka kostnaderna för att anställa – inklusive handledning. En stor del av dagens subventioner bygger på ett arbetsplatsförlagt lärande som småföretag inte har utrymme för att stå för. Instegsjobb etc komplicerade och administrativt betungande för företagaren. Det finns redan yrkesprogram som tillgodoser företagens behov av att ta in folks om ska lära sig jobbet – och deras kapacitet att utbilda dessa.
Enligt enkät är Brist på lämplig arbetskraft ett hinder för 21% av småföretag som vill växa. Något färre uppgav Tuff konkurrens och Höga arbetskraftskostnader.
Wiberg presenterade några punkter i vad han menade var en framkomlig väg för bättre integration på arbetsmarknaden för individer långt från arbetsmarknaden:
- Ersättning i ungefärlig nivå med studiemedel
- Utbildningsinnehållet ska vara CSN-berättigande och ske mera inom det offentliga utb-systemet (SFI, Komvux, yrkeshögskolor etc) än på företagen
- Inget krav på kollektivavtal för anställande företag
- Jobben ska vara tidsbegränsade till t ex max 24 månader
- Man bör också se över befintliga ”arbetssubventioner”
Det jag kanske mest tar med mig från seminariet var nog John Hasslers uppenbara oro för den situation vi har skapat, och hur viktigt han tycker det är med snabba, kraftfulla reformer för att göra något åt den svenska arbetsmarknadens skarpa tudelning.

måndag 8 februari 2016

Carl-Göran Ekerwald: Nietzsche – liv och tänkesätt

Well, I've started reading some books again after last year being a bit hectic at times. First out to be reviewed here is Carl-Göran Ekerwald's  Nietzsche – liv och tänkesätt ("Nietzsche – life and thinking"), which admittedly wasn't the best start possible.


IMHO, the problem isn't that Ekerwald doesn't know enough about his subject, it's that he can't adapt his style of writing to to writing a biography that's reader-friendly. Instead, he puts way too many interpretations and supposedly clever turns of phrase into his text in a manner that makes this more of a (very much) overlong article for the (somewhat snooty) culture pages of a newspaper. When you write a biography, you should (IMO) concentrate your stylistic skills on getting the facts about the person's life and work readable and understandable the reader, not pushing your own opinions or stylistic quirks onto said reader. Ekerwald doesn't really succeed in creating a compelling, coherent narrative about Nietzsche's life and thoughts that holds together because he constantly interrupts it with small excursions of his own opinions and comments.

So is this a waste of time? Well, no. You do learn quite a bit about Nietzsche, only not as smoothly told as I'd like. Me, I basically a) pity Nietzsche for the painful life he had to endure, both in terms of illnesses and personal (and interpersonal) failures and disappointments; and b) don't think he's entirely blameless for becoming the "Nazi philosopher" even though he wasn't a Nazi philosopher and was more or less co-opted into the movement by his sister skewing his work in that direction after his death.

Why not entirely blameless? Well, I think – and this is an opinion that has evolved while I've been reading and thinking about Nietzsche – that anybody putting forth an opinion, world-view or somesuch has a responsibility for what they're saying. If what they're saying is hateful, racist, anti-democratic etc, well, obviously they're responsible for their hateful opinions and writings. If they're not really writing hateful stuff, but formulating it so obscurely that it can well be interpreted that way, they're responsible for that as well – obviously far less culpable than in the former case, but still responsible for their texts. If confronted with that interpretation of their text and responding "no, that's definitely not what I meant", then that's that, and you can't smear them with that interpretation, but you can still express your wish that they'd written their text more clearly.

(Unless of course you're some abject idiot projecting his or her own fear and anger onto the text to make it out to be something hateful; heaven knows there's plenty of that going around in this polarized political environment.)

Anyway, there are many who write philosophical or political texts that are unnecessarily obscure; whether because they're just not very good at writing or because they think it makes their texts "better" probably varies. The result, however, is the same: the text is left open to interpretation, and different readers can project their own opinions onto it. (As can various critics, literary and political journalists etc, making for great debate fodder – debates that are basically a waste of time that could have been avoided had the author bothered to write more clearly to begin with.)

(Note: I'm trying to be clear with my opinions on this blog, so if I'm being unclear, it's due to bad thinking and/or bad English and writing skills. Just so's you know.)

But to get back to Nietzsche: He loses his father at an early age, grows up a serious little kid, comes to excel at school (except for math) and university, becomes an up-and-coming philologist, a very young professor, befriends Wagner and has a brilliant career ahead of him. But he becomes bored with the details-oriented academic work and becomes a more speculative philosopher instead – when he's not incapacitated by migraines and violent indigestion, of course. Eventually basically retiring from academia due to his health issues and living off a pension, his philosophy meets with limited success. I won't try to describe it here, as I don't consider myself competent enough – and because it's so unsystematic and goes off in so many directions that it would take a lot more time and space than this simple blog post can offer. Instead, I recommend this Wikipedia article as a good starting point or summary.

So, I can't really recommend this book. And I can't really recommend Nietzsche's philosophy, either – as with so many other historical philosophers, if you want to learn more about the subject(s) they're speculating about, read what modern research on the issues says instead. It won't leave you quite as erudite as studying the philosophers would, but it's a heck  of a lot more efficient if you mainly want to learn how the world actually works.

tisdag 5 januari 2016

On storytelling, movies, and trite plotlines

(Svensk version följer nedan.)

I happened upon "The Flintstones" while channel surfing. Fred was on his way to the office to start a new, management, job. I happen to know enough about the movie to know that Halle Berry would be his secretary, so I stayed on long enough to see her (yeah, I'm weak. So sue me). After Halle, I couldn't stand it anymore, because it was so obvious: Fred would become seduced by all the trappings of power and affluence and lose touch with his old friends and his working-class roots, while the guys in power would actually set him up to be the fall guy for a nefarious scheme, but in the end he would realize the error of his ways (probably with the help of a friend) and do the right thing. The (happy) end.
Now, I realize there aren't really all that many basic plots out there to use (unfortunately, I can't find Theodore Sturgeon's – IIRC – three pasic plotlines despite having a computer with internet access; fail), but when a movie plot is that transparent, you really need to put more effort into other aspects of it – like better jokes, clever dialogue, great acting etc. Halle Berry being incredibly beautiful just isn't enough. (Maybe that's what lay behind postmodernism; people got fed up with trying to do the old stories well – which is hard work – and thought it would be easier just to put in some ironic winks at the reader/viewer?)
The same sort of problems made me unable to watch the recent Planet of the Apes prequel remake – it was competently made, sure, but so incredibly predictable that I gave up on it after half an hour – and got incredibly bored by Alan Moore's venture into "serious/literary" comics with A Small Killing – I'd seen basically the same story in other media often enough to know what was coming. On the other hand, I've loved what he's done in superhero comics, because there, he's been incredibly inventive and unpredictable.
A similar problem has surfaced with superhero movies. The recent Ant-Man movie only got worth watching towards the end; the rest of it was following the "Superhero move 101" basics so closely that it was almost embarrassing. The jokes about him learning his powers weren't particularly great, and nor was the dialogue. Contrast that with the first Avengers movie, which was packed with clever and funny dialogue, keeping my interest up all through the movie. (Even the kinda dull, unoriginal scene with the Black Widow being held prisoner at the beginning of it turned out to have importance for the later part of the movie.)
(Unfortunately, the Marvel gang seemed to lose their focus on making the best movie possible for the follow-up; the action scenes at the start of it, with quick-and-dirty intros of the characters, didn't really add much to the movie, and they left the really interesting part of the story, Ultron's philosophy, which could have made the movie quite fascinating, by the wayside in their hunt for neat action scenes – thus making the movie less original and rewatchable than it could have been.)
Anyway, this is part of why I find comics to be such a brilliant medium – you can read them quickly, so you don't have to waste two hours on a movie that to 80% consists of fluff, anyway; you can to a large extent control the pace of storytelling yourself, so where the creators are too slow, you can speed up your reading, and where you need to understand or enjoy something more fully, you can slow down your reading pace and even re-read those passages, if you like. I'd rather spend ten minutes on a good 22-page Batman short story in comics format than almost two freaking hours on a Hollywood production that doesn't understand the character, and has huge logical flaws.
But that's just me. You're free to like the Nolan Batman movies if you want to; myself, I'd rather re-read some of Peter Milligan's stories… Or Neal Adams… Or Alan Grant… Or Frank Miller… Or…

Kom in på "Flintstones" på Trean. Fred var på väg till kontoret för sin nya tjänst, så jag stannade kvar tillräckligt länge för att få se Halle Berry. Sedan härdade jag inte ut längre, eftersom intrigen var så uppenbar: Fred lockas av maktens alla perks, tappar kontakten med sin klass och sina gamla vänner, luras av maktens män, skärper sig i slutet, happy end.
Det är i och för sig sant att det inte finns så många olika intriger att använda, men när de är så där oerhört genomskinliga får man faktiskt lägga _lite_ mera krut på att göra själva berättandet mer njutbart, med lustigheter, fint skådespeleri och samspel, med mera. (Kanske är det det som ligger bakom postmodernismen, att man inte längre klarade av att berätta sina gamla historier med elegans och finess utan blev tvungen att lägga till en extra dimension, den ironiska blinkningen till läsaren/åskådaren, för att undvika tristessen?)
Det är samma problematik som gjorde att jag inte iddes se klart Planet of the Apes-remaken – kompetent men fullkomligt outhärdligt förutsägbart – och leddes vid Alan Moores stereotypa A Small Killing samtidigt som jag älskat hans originella perspektiv på vad många betraktar som en närmast "död" genre, superhjältar.
Vi kan se något liknande vad gäller superhjältar på bio. Första halvan av Ant-Man-filmen var t ex rätt ointressant, eftersom man numera har sett så många superhjältar kämpa med sin nya roll. Skämten om krafterna var tämligen förutsägbara, och den förutsägbarheten kompenserades inte av någon större snärt i vare sig replikerna eller skådespeleriet. Den första Avengers-filmen, däremot, var full av smarta och roliga replikskiften, som gjorde att mitt intresse hölls uppe filmen igenom. (Även den i mitt tycke litet småtradiga Black Widow-scenen i början visade sig ha en djupare betydelse för filmen som helhet.) 
Den andra Avengers-filmen kändes betydligt segare – actionscenen som inledde den gav inte så mycket mer än just action och en snabb-och-ytlig presentation av hjältarna, och alla filosofiska spörsmål som väcktes av den tänkande roboten Ultron och hans världsåskådning kändes som att de huvudsakligen fuskades bort. Senare uppgifter i media (på internet) tyder på att det kan ha haft samband med att Marvel velat pressa in för mycket innehåll som pushar/lägger grund för deras andra filmfranchiser, vilket bara understryker vikten av att i första hand koncentrera sig på att berätta en bra historia, och först i andra eller tredje hand ägna sig åt sådant som inte har med själva berättelsen att göra.
Serier är därför ett smått idealiskt medium att konsumera historier genom – det går snabbt att läsa, man kan själv kontrollera berättartempot och snabbläsa sådant som inte är så intressant och sakta in och koncentrera sig på sådant som känns viktigare, det är lätt att gå tillbaka och läsa om sådant som man inte riktigt förstod, och det är snabbt gjort att läsa om hela serien om den var så bra att den förtjänar det eller så komplicerad/djup att man känner att det skulle ge mera. Jag lägger hellre tio minuter på en juste Batman-novell i serieform än nära två timmar på en Hollywood-produktion med elefantiasis och dubiös logisk stringens.