Klassiska hörnet

1. Det finns faktiskt ingen som helst ursäkt för att SVT, som ändå ska föreställas vara ett public service-företag, visar Victor Borge ungefär en gång per decennium men inte har några som helst betänkligheter inför att utsätta svensk allmänhet för "Hannah Montana" och "Elfte Timmen" flera gånger i veckan. Men det ska förstås vara den gamle Victor Borge, dvs från sådär sjuttiotalet och framåt, när han hade utvecklat sin torra scenpersonlighet till perfektion. Det han gjorde för amerikansk TV tidigare än så bär spår av att behöva pressa fram stora mängder av material även om kvaliteten blir lidande på kuppen.

Jag såg Borge göra sin "fonetiska interpunktion" i ett TV-program när jag var liten, och var hooked. (Pappa skrattade så han nästan grät, så då visste jag ju dessutom att det verkligen var roligt på riktigt, även sedan man blivit vuxen.). Nästa gång jag såg Borge på svensk TV var över 30 år senare, i ett danskt program som jag tror sändes i svensk TV med anledning av att Borge gått och dött. Det är ganska lång tid att vänta på fix nummer två.

2. Jag har alltid gillat genreblandingar (när de är snyggt gjorda, förstås, och inte blandar genrer jag avskyr hett och djupt). Run DMC vs Aerosmith, Ekseption, Dollie De Luxes "Satisfaction"-variant (och där får uttrycket "snyggt gjorda" förstås en helt ny mening), KLF:s "Justified and Ancient" med Tammy Wynette... Och så Bach Goes to Town, som tydligen skrevs av en lustig herre vid namn Alec Templeton, som kunde konsten att blanda genrer. Benny Goodmans version av den är som en bal på slottet (dvs alldeles underbar).

3. Brevet från kolonien. Ni har väl hört Ponchiellis "Danza delle Ore" gömma sig bakom Cornelis' gitarrspel? Om inte har ni den här i en tydligare variant. Allan Shermans stund i rampljuset blev dock relativt kort, och om jag förstått saken rätt blev hans liv inte direkt toppen efter det – och inte så väldigt långt heller. Han blev inte ens femtio.