"Sixteen Tons" är kanske världens bästa låt någonsin. När jag som mellanstadiegrabb hörde den på radion (på den tiden P3 fortfarande spelade sådan musik, någonstans i det förra årtusendets mörka irrgångar – tidigt på nittiotalet, när jag fortfarande förgäves försökte klamra mig fast vid en trygg tillvaro som universitetsstuderande, blev det slutgiltig ändring på den saken) trodde jag den handlade om svarta gruvarbetare, men det var inte alls rasförtryck den handlade om egentligen, bara vanlig "hederlig" utsugning. Jag förstod den äntligen när jag läste Gröna Lyktan och Gröna Pilens äventyr i Appalacherna, Journey To Desolation!, där gruvarbetarna tvingades skuldsätta sig i gruvägarens affär.
I Alexis Korners kapabla händer – eller snarare stämma – är låten helt fantastisk, och överlägsen alla andra versioner jag hört (även om t ex Tom Jones gör ett bra jobb med den). Och, allvarligt talat, inte ser väl Tennessee Ernie Ford riktigt ut som rätt man att sjunga den?
I alla fall så älskade jag soundet på CCS:s låtar, men det var inte alltid jag förstod texterna. Den fantastiska "The Band Played the Boogie", till exempel, har jag faktiskt aldrig fått riktig kläm på.
Jag är väl helt enkelt inte tillräckligt poetisk av mig (vilket jag misstänkt länge).
Men TJENA!
SvaraRaderaGrymt! Zeppelin’s »Whole Lotta Love« med flöjt och lite bossa! Det här verkar vara riktigt kul.