Den första berättelsen, titelnovellen, handlar om den av Taniguchi mycket beundrade Jack London och skildrar hur denne tillsammans med en guldgrävarkamrat under en – föga lyckad – jakt möter en representant för Klondikes ursprungsbefolkning. Denne skall snart dö, men innan dess vill han hitta Nordlandets konung, den stora vita älgen, och be denne att låta viltet komma tillbaka till landet, så att hans folk kan leva. Av mötet lär sig London att han och hans kamrater inte har vad som krävs för att klara en vinter i Yukon. Men när han föreslår de andra guldgrävarna i gruppen att de ska lämna vildmarken och komma tillbaka till våren, vänder de sig mot honom. Han jagas mer eller mindre iväg under vapenhot.
Hans vänner klarar inte vintern, men Jack överlever.
Därnäst följer "Vilda vita västern", som även den utspelar sig i Yukon, Alaska. Två män fraktar en engelsk adelsmans döda kropp mot mer civiliserade trakter för att han ska kunna föras hem för begravning till England. De förföljs dock av en vargflock, som varje natt dödar ännu en av deras slädhundar, och blir allt mer ett hot mot männen själva.
I "Bergens herre" har en gammal jägare avsvurit sig all jakt efter att hans son dödats av en björn de jagade. Men nu har björnen återkommit, och svårt sargat en annan jägare. Det verkar som om han lägger sig i bakhåll för jägarna. Den gamle mannen måste fatta ett mycket personligt beslut – ska han stå fast vid ditt löfte, eller är det viktigare att stoppa slagbjörnen?
I "Blåmusslornas ö" har pojken Takashi kommit ut på landet från Tokyo för att hans morbror och moster ska ta hand om honom medan hans mamma ligger på sjukhus. Där lär han känna den föräldralösa flickan Yae, som också tas om hand av morbrodern och mostern. Takashi är litet åt det mesiga hållet, men vill ändå följa med Yae ut när hon ska dyka efter musslor. Väl ute blåser det upp till storm, och för Takashi finns nu bara alternativet att förlita sig till flickans kompetens...
Den stillsamma "Pinjeblommornas hus" behandlar en ung serietecknares liv i ett hyreshus – möjligen, möjligen är det också en spökhistoria, jag är inte helt säker, men den är i vilket fall för stillsam för min smak. Samlingen avslutas med "Valarnas sång", om hur en oceanolog kommer att känna att han har fått en speciell kontakt med en gammal knölval, och som väljer att följa med valen ner i djupet när denne drar sig tillbaka till valarnas egna begravningsplats för att dö.
"Isvandraren" innehåller bra, solida historier, även om de överlag inte är så originella. Jag är inte säker på om Jack London-historien är faktabaserad eller fiktivt faktabaserad, men det svåra beslut London har att fatta bär med sig en enkel kraft som bär historien även för den som, som jag, inte blir så imponerad av de shamanistiska inslagen. "Vita vilda västern" är helt enkelt en klassisk "hot-historia"; hjälten förföljs av ett hot som han måste hantera, och att det råkar vara en vargflock spelar egentligen inte så stor roll för själva grundberättelsen. "Bergens herre" är en bra jakthistoria som förhöjs av den gamle jägarens svåra beslut – hålla sig till sitt löfte, eller bryta det för att sätta stopp för hotet?
"Blåmusslornas ö" är nog min favorit, med "Bergens herre på god andraplats". Pojken Takashis trygghet hos den litet äldre flickan Yae, och hans begynnande förälskelse i henne, är väldigt charmig och romantisk, samtidigt som Taniguchi tar väl vara på både den vardagsdramatik och den grundläggande sorgsenhet hans historia erbjuder. Det gör att jag håller den före den likaledes romantiska men kanske en smula överspända berättelsen om valforskaren som vill dela sin "vän" knölvalens öde.
Baksidestexten framhåller att berättelserna "präglas av en djup respekt för djurens liv", men jag håller inte riktigt med. Att projicera magiska egenskaper på djur, magiska egenskaper med vilka djuren sedan ska hjälpa oss att bättre förstå eller kunna hantera våra egna liv, känns snarare som en ovilja att se djuren som de är – vilket jag tycker vore mer respektfullt. Däremot är Taniguchis historier väl värda att läsa för sin egen skull, och det tycker jag absolut att man ska göra. Det är fråga om en mycket skicklig serieskapare, och Epix ska ha tack för att de gett en svensk publik möjligheten att läsa honom.
Ett lämpligt tack vore till exempel att man tog och köpte och läste "Isvandraren". Det är den värd.
(Den utmärkta sajten Shazam.se har tidigare recenserat "Isvandraren" här. Jag håller i huvudsak med vad deras recensent säger, även om jag tycker han är litet väl hård mot slutnovellen.)
Och så ska jag bara tillägga att det suger att behålla den japanska läsordningen, i varje fall i sådana här litet mer texttunga manga. I och med att man läser texterna från vänster till höger men bilderna från höger till vänster får man en konflikt mellan läsordningarna som drar ner tempot i läsandet – och inte på ett sätt som underlättar för läsaren att ta in berättelsen till fullo, utan på ett sätt som bara är irriterande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar