On storytelling, movies, and trite plotlines

(Svensk version följer nedan.)

I happened upon "The Flintstones" while channel surfing. Fred was on his way to the office to start a new, management, job. I happen to know enough about the movie to know that Halle Berry would be his secretary, so I stayed on long enough to see her (yeah, I'm weak. So sue me). After Halle, I couldn't stand it anymore, because it was so obvious: Fred would become seduced by all the trappings of power and affluence and lose touch with his old friends and his working-class roots, while the guys in power would actually set him up to be the fall guy for a nefarious scheme, but in the end he would realize the error of his ways (probably with the help of a friend) and do the right thing. The (happy) end.

Now, I realize there aren't really all that many basic plots out there to use (unfortunately, I can't find Theodore Sturgeon's – IIRC – three pasic plotlines despite having a computer with internet access; fail), but when a movie plot is that transparent, you really need to put more effort into other aspects of it – like better jokes, clever dialogue, great acting etc. Halle Berry being incredibly beautiful just isn't enough. (Maybe that's what lay behind postmodernism; people got fed up with trying to do the old stories well – which is hard work – and thought it would be easier just to put in some ironic winks at the reader/viewer?)

The same sort of problems made me unable to watch the recent Planet of the Apes prequel remake – it was competently made, sure, but so incredibly predictable that I gave up on it after half an hour – and got incredibly bored by Alan Moore's venture into "serious/literary" comics with A Small Killing – I'd seen basically the same story in other media often enough to know what was coming. On the other hand, I've loved what he's done in superhero comics, because there, he's been incredibly inventive and unpredictable.

A similar problem has surfaced with superhero movies. The recent Ant-Man movie only got worth watching towards the end; the rest of it was following the "Superhero move 101" basics so closely that it was almost embarrassing. The jokes about him learning his powers weren't particularly great, and nor was the dialogue. Contrast that with the first Avengers movie, which was packed with clever and funny dialogue, keeping my interest up all through the movie. (Even the kinda dull, unoriginal scene with the Black Widow being held prisoner at the beginning of it turned out to have importance for the later part of the movie.)

(Unfortunately, the Marvel gang seemed to lose their focus on making the best movie possible for the follow-up; the action scenes at the start of it, with quick-and-dirty intros of the characters, didn't really add much to the movie, and they left the really interesting part of the story, Ultron's philosophy, which could have made the movie quite fascinating, by the wayside in their hunt for neat action scenes – thus making the movie less original and rewatchable than it could have been.)

Anyway, this is part of why I find comics to be such a brilliant medium – you can read them quickly, so you don't have to waste two hours on a movie that to 80% consists of fluff, anyway; you can to a large extent control the pace of storytelling yourself, so where the creators are too slow, you can speed up your reading, and where you need to understand or enjoy something more fully, you can slow down your reading pace and even re-read those passages, if you like. I'd rather spend ten minutes on a good 22-page Batman short story in comics format than almost two freaking hours on a Hollywood production that doesn't understand the character, and has huge logical flaws.

But that's just me. You're free to like the Nolan Batman movies if you want to; myself, I'd rather re-read some of Peter Milligan's stories… Or Neal Adams… Or Alan Grant… Or Frank Miller… Or…

Kom in på "Flintstones" på Trean. Fred var på väg till kontoret för sin nya tjänst, så jag stannade kvar tillräckligt länge för att få se Halle Berry. Sedan härdade jag inte ut längre, eftersom intrigen var så uppenbar: Fred lockas av maktens alla perks, tappar kontakten med sin klass och sina gamla vänner, luras av maktens män, skärper sig i slutet, happy end.

Det är i och för sig sant att det inte finns så många olika intriger att använda, men när de är så där oerhört genomskinliga får man faktiskt lägga _lite_ mera krut på att göra själva berättandet mer njutbart, med lustigheter, fint skådespeleri och samspel, med mera. (Kanske är det det som ligger bakom postmodernismen, att man inte längre klarade av att berätta sina gamla historier med elegans och finess utan blev tvungen att lägga till en extra dimension, den ironiska blinkningen till läsaren/åskådaren, för att undvika tristessen?)

Det är samma problematik som gjorde att jag inte iddes se klart Planet of the Apes-remaken – kompetent men fullkomligt outhärdligt förutsägbart – och leddes vid Alan Moores stereotypa A Small Killing samtidigt som jag älskat hans originella perspektiv på vad många betraktar som en närmast "död" genre, superhjältar.

Vi kan se något liknande vad gäller superhjältar på bio. Första halvan av Ant-Man-filmen var t ex rätt ointressant, eftersom man numera har sett så många superhjältar kämpa med sin nya roll. Skämten om krafterna var tämligen förutsägbara, och den förutsägbarheten kompenserades inte av någon större snärt i vare sig replikerna eller skådespeleriet. Den första Avengers-filmen, däremot, var full av smarta och roliga replikskiften, som gjorde att mitt intresse hölls uppe filmen igenom. (Även den i mitt tycke litet småtradiga Black Widow-scenen i början visade sig ha en djupare betydelse för filmen som helhet.) 

Den andra Avengers-filmen kändes betydligt segare – actionscenen som inledde den gav inte så mycket mer än just action och en snabb-och-ytlig presentation av hjältarna, och alla filosofiska spörsmål som väcktes av den tänkande roboten Ultron och hans världsåskådning kändes som att de huvudsakligen fuskades bort. Senare uppgifter i media (på internet) tyder på att det kan ha haft samband med att Marvel velat pressa in för mycket innehåll som pushar/lägger grund för deras andra filmfranchiser, vilket bara understryker vikten av att i första hand koncentrera sig på att berätta en bra historia, och först i andra eller tredje hand ägna sig åt sådant som inte har med själva berättelsen att göra.

Serier är därför ett smått idealiskt medium att konsumera historier genom – det går snabbt att läsa, man kan själv kontrollera berättartempot och snabbläsa sådant som inte är så intressant och sakta in och koncentrera sig på sådant som känns viktigare, det är lätt att gå tillbaka och läsa om sådant som man inte riktigt förstod, och det är snabbt gjort att läsa om hela serien om den var så bra att den förtjänar det eller så komplicerad/djup att man känner att det skulle ge mera. Jag lägger hellre tio minuter på en juste Batman-novell i serieform än nära två timmar på en Hollywood-produktion med elefantiasis och dubiös logisk stringens.