Sara Gunnerud: Ordens makt i politiken

I sitt förord till Ordens makt i politiken menar Sara Gunnerud att det "används en hel del ful och manipulerande teknik i den svenska samhällsdebatten", och att det är en del av förklaringen till "varför högern har kunnat flytta fram sina positioner så mycket de senaste decennierna". I bokens första kapitel slår hon fast att "[a]tt manipulera med språk är ohederligt" och att det är "omoraliskt att manipulera människor i samhällsdebatten". Hon slår också fast följande sympatiska tes, som jag tycker att alla bör skriva under på:

Den som värnar demokratin måste försvara den, och inte själv bidra till att korrumpera den. Alltså har var och en ett ansvar för kvaliteten i det demokratiska samtalet.

Väl talat. Vi ska återkomma till de orden efter en kort sammanfattning av Gunneruds bok, dess budskap och syfte.

Gunnerud är språkvetare och socialdemokrat. Med sin bok vill hon ge vänstermänniskor (främst, så vitt jag kan förstå, socialdemokrater och fackligt verksamma) språkliga redskap för att dels föra fram sina budskap på ett så effektivt sätt som möjligt, dels analysera borgerliga budskap för att kunna vederlägga dem. Den som klarar av att styra debattens språkbruk kan med hjälp av de associationer orden skapar få övertaget redan från början, och Gunnerud ger en hel del exempel på vad man skulle kunna kalla "tjuvknep" som används i dylika syften.

Samtliga sådana dåliga exempel kommer från borgerliga eller näringslivsanknutna debattörer.

Boken är alltså rejält vinklad. Jag tycker inte att man kan klaga på det i sig; det rör sig trots allt om en socialdemokrat som har ett uttalat, öppet politiskt syfte med vad hon skriver. Problematiskt, rent av rejält problematiskt, blir det dock när Gunnerud själv använder sig av metoder som helt klart skulle platsa i den katalog av fula knep som hon räknar upp. Låt mig ge ett par exempel.

I kapitlet "Maktens undanglidande språk" kritiserar Gunnerud makthavares försök att glida undan ansvar genom ett vagt, otydligt och vilseledande språkbruk. Hon exemplifierar vagt språkbruk med Moderaternas landsbygdsprogram:

Vad gäller EU:s roll i svensk rovdjurspolitik har vi även här sett en utveckling som inte gynnar arbetet med att uppnå acceptans för den förda svenska rovdjurspolitiken

Gunnerud menar att formuleringen "är så vag och öppen att den kan tolkas på helt olika sätt", att det är omöjligt att förstå om det är "EU som ska förmås låta regeringen besluta om vargjakt, eller (…) att svenska medborgare som har starka åsikter om varg ska förmås acceptera vargens närvaro i skog och mark". Letar man litet högre upp i Moderaternas dokument "40 förslag för en levande landsbygd" – som ju formuleringen "även här" antyder att man kan göra – hittar man följande:

Vi kan nu se allt mer frustration över vargstammens kraftiga ökning. Känslan av otrygghet bland boende måste tas på allvar. När rovdjuren angriper tamdjur måste åtgärder vidtas.
För att få tillbaka människors förtroende för rovdjurspolitiken anser vi att "en" länsstyrelse bör få ansvar för skyddsjaktfrågor.

Den otydlighet som kan återfinnas i det av Gunnerud återgivna citatet beror alltså inte på att Moderaterna försöker vara vaga för att "inte stöta sig med någon", som Gunnerud påstår, utan helt enkelt på att hon själv skurit bort delar av vad som sagts. Om hon har gjort det avsiktligt för att kunna angripa Moderaterna eller om hon läst dokumentet med så ideologiskt färgade glasögon att hon helt enkelt oavsiktligt filtrerat bort informationen kan jag naturligtvis inte avgöra. En dålig grund för hennes angrepp är det likafullt, och underminerar hennes position. (Reservation för det fall att hon syftat på något annat, för mig okänt dokument – notapparaten nämner bara "Moderaternas landsbygdsprogram 2013", inget mera – men det verkar rätt osannolikt med tanke på att det var det enda dokument med den citerade formuleringen som dök upp vid en Google-sökning.)

Slarv eller misstag kan dock hända. Värre är det när man förvränger forskares resultat för att understödja den egna agendan. Den amerikanske lingvisten George Lakoff har forskat om åsiktsskillnader mellan, med Wikipedias formulering, "liberals and conservatives", och kommit fram till att dessa följer "from the fact that they subscribe with different strength to two different central metaphors about the relationship of the state to its citizens". I sin bok Thinking Points pratar han i stället om "progressives" och "conservatives".

I Gunneruds tappning blir detta "progressiva" och "borgerliga".

Fundera på det en stund. Lakoff jämförde amerikanska högerrepublikaner med progressiva/liberaler. Gunnerud översätter rakt av amerikanska högerrepublikaner till svenska borgerliga, dvs spektrat FP-C-KD-M, och drar sedan slutsatser om dessa utifrån Lakoffs undersökningar. Den felöversättningen är djupt ohederlig. Mitt eget parti FP ligger klart närmare Demokraterna politiskt, och det djupt reaktionära och främlingsfientliga i dagens republikanska parti saknar i huvudsak klangbotten i svenska borgerliga partier (dock inte i det främlingsfientliga populistpartiet SD, men det är en något annan sak). Men eftersom det passar hennes syften tvekar Gunnerud inte att beskriva den "borgerliga" tankemodellen som att den menar att det är "omoraliskt och destruktivt att göra livet drägligare för den som är fattig, sjuk eller arbetslös" – vilket säkert skulle förvåna till exempel ett stort antal borgerliga socialliberala politiker som genom svensk historia arbetat hårt och i stora stycken framgångsrikt för att göra livet drägligare för just de grupperna.

Gunneruds ohederlighet när hon använder amerikanska högern som förklaringsmodell för svenska mittenpartiers politiska ställningstaganden – och ignorerar de skäl de själva anför för dessa – blir desto mer slående som den sker i en kontext där hon anklagar sina meningsmotståndare för att manipulera människor genom sitt språkbruk.

Det finns fler exempel, men jag tycker de här räcker för att illustrera vad boken egentligen handlar om: politisk ammunition. Saklig analys är vad inte Sara Gunnerud är ute efter, och det är inte heller vad hon levererar. I stället är det en partsinlaga med rejäl ideologisk slagsida och klent med intellektuell hederlighet. Jag var beredd att ta en del kängor mot borgerlig politik i allmänhet och Alliansens regeringspolitik i synnerhet för att få mig till livs en läsvärd analys, men Ordens makt i politiken är så mycket partsinlaga att den är ganska värdelös för den som inte avser att läsa den för att i första hand få sina redan existerande politiska åsikter och fördomar validerade. Rekommenderas inte – utom för vänstermänniskor som redan är övertygade om att de som befinner sig det minsta till höger om Socialdemokraterna är ondskefulla, förstås.

(Föga förvånande kan man finna en mer uppskattande recension på Aftonbladets kultursida.)