Storytelling 9: Time and words/speech balloons

Time and pacing are important aspects of comics storytelling. Usually, in humor strips, you go for a snappy last panel with the punchline. Here, the point of the gag is Jeremy sitting half-dozing at the table for a very long period of time. This is shown by having the events of the day pass by in the background, but also through the impossibly long balloon where the word "trött" ("tired") is drawn out over no less than 24 hours.

So here creators Jerry Scott and Jim Borgman use two modes to convey the how tired (and bored) Jeremy is: the passage of time in the background, and how he draws out the word "tired" – and half the joke is that he just couldn't do that in the real world. His mother's "maybe you need more rest" just adds a nice touch of (likely unintended – by her, not by Borgman and Scott, of course) irony.

Storytelling 8: Symbolism and mystification

Under deadline pressure (funny how that builds up when you're sick), so just a quickie look at a classic: the guy hanging on for dear life to branch that is the only thing keeping him from a steep fall.

Here, the father in "Zits!" is in a very precarious situation, so we have a mystification – how the heck did mild-mannered, sedate Walter wind up in that position? (We also get the added thrill of a familiar comics situation; Sarge winds up hanging from that branch at very regular intervals, so how is the "Zits!" team going to resolve it?)

Turns out he's not in that position at all, it's used to symbolize him being overwhelmed – in this case by groceries – and not getting any help from Jeremy, who's engrossed in something and wearing earphones preventing him from hearing the father's pleas for help. A nice depiction of a not-too-uncommon occurrence in many households – the parent's feelings of abandonment are nicely overdramatized for comic effect, but not to the point where it loses the recognition humor. I wouldn't be surprised if this strip went up on many fridges all over the world.

Storytelling 4: Loud yelling

Here, Mort Walker plays with established comics language – or perhaps established comics semiotics, if we want to be more precise and pretentious. Beetle and Killer decide to try to fool Sarge into believing that he's losing his hearing, so they "talk" soundlessly.

Sarge responds equally soundlessly in panel 5 – but Walker uses enough established comics symbols for "loud yelling" to convince them – and us readers – that his response is, in fact, louder than loud. And yet, he only needs to use two (or perhaps four) symbols for "loud yelling" to give us that impression – in spades.

First, there's Sarge's face. He a) looks angry and b) his mouth is open wide. Hence, we "know" that he is yelling angrily. Second, there's his word balloon. It is c) drawn with a heavy outline, which is an established symbol for loudness – perhaps the outline needs to be heavier and stronger to be able to contain all the loud words in big, fat letters? – and it is also d) very large, which is necessary to make room for all those big, fat letters.

Two more things support the impression of loudness given to the reader. In the preceding panel, the scowling look on Sarge's face indicates that he is both on to the soldiers' scheme and not pleased about it, and in panel 5, the hasty exit by Killer and Beetle supports the notion that Sarge is now so angry that the smart thing is to not stick around – and one indication of how angry somebody is is of course how loudly they are yelling at you.

Brilliantly done, and very funny.

Storytelling (3) and your cellphone

Quick note: I've gone over to English to accomodate a couple of American friends. We'll see how long it lasts.

The use of pictorial language to denote emotion and/or tone of voice is hardly new in comics storytelling. "Astérix", for example, excels in it. Especially when it comes to depicting the character of sound, it is very innovative because it uses once sense modality – vision – to depict another – sound/hearing.

The creators of "Zits", Jim Borgman and Jerry Scott, are often visually creative in their storytelling, and here they have melded two concepts – the modern-era free choice of different ringtones for different people and the use of visual language to connote personal characteristics – in an innovative and quite funny manner.I'd say that "Zits" is probably the brightest spot on today's comics page.

(Also note that it isn't just different sounds that Brogman/Scott are depicting with their iconography, but also the somewhat more abstract concept of personal characteristics.)

Berättarteknik 2

Vi tar ytterligare en titt på berättarteknik, återigen med "Knasen" som exempel, och återigen med ett nytt element som tillförs i den sista rutan och som ger svaret på en fråga (den här gången explicit) från den första rutan.

Fänrik Fjun skäller ut Schassen stående i en tunna. Varför? Därför att alldeles strax kommer Otto farande för att hugga honom i benen.

Den här strippen kunde ha gjorts utan Knasens och Jägarns medverkan. Poängen förblir densamma. Däremot är de viktiga för att tydliggöra poängen. Utifall att läsaren inte tillräckligt uppmärksammar och förundras av att Fänrik Fjun står i en tunna i första rutan – den förundran som är själva förutsättningen att det ska ligga någon poäng i slutrutan – är Jägarn med för att peka ut detta underliga faktum för läsaren, och Knasen kan sedan förklara varför i slutrutan, om det nu är någon läsare som inte förstått det. I vårt förra exempel var frågan inte uttalad, varför Knasens replik i slutrutan fick anpassas till detta, men det är den alltså här.

Nu kanske någon van serieläsare och allmänt uppmärksam person tycker att det är onödigt med förtydligandet, och att skämtet skulle vara roligare om det fick stå för sig självt.  Men håll då i minnet att "Knasen" publiceras i dagstidningar för att snabbt kunna uppfattas av läsare som skummar igenom seriesidan för att bli roade snabbt och enkelt. Knasen och Jägarns repliker är helt enkelt en återförsäkring att skämtet ska vara klart och tydligt även för den som inte är van "Knasen"-läsare och kan alla relationerna mellan figurerna utan och innan. Och som vanligt när det gäller Walker lyckas han med den uppgiften på ett utmärkt sätt – tydlighet är en dygd när man måste kämpa om det redan knala utrymmet på seriesidan.

Berättarteknik

Seriekännaren Janne Lundström hade en gång en artikelserie i tidningen Knasen där han analyserade humorn i olika Mort Walker-serier. Artikelserien hette "Det roligas teknik" och visade just olika tekniker för att vara rolig i seriestrippform. Senare samlades den i en bok, som rekommenderas – fast ni får nog fjärrlåna den via ert bibliotek, för den är inte så vanligt förekommande antikvariskt. Mitt ex får ni alla fall inte låna, för jag hittar inte igen det – trots att jag nyligen lagt ner en ohemul massa tid på att sortera mina seriealbum. (Mutter.)

I all anspråkslöshet tänkte jag göra något liknande här på bloggen, men jag slog tanken på att låna titeln från Lundströms artikelserie och bok ur hågen, för jag kommer knappast upp i hans expertisnivå. Det fick bli "Berättarteknik" i stället. Därmed blir jag ju i och för sig fri att även ta upp exempel på berättarteknik från serier som inte är humorserier.

Mycket i konsten att vara rolig i strippformatet handlar om att införa en överraskning i sista rutan. Ett sätt kan vara att utvidga synfältet i den sista rutan och visa en detalj som läsaren inte var medveten om. Ur kontrasten mellan läsarens förväntan (eller brist på förväntan) föds humorn.

I Knasen-strippen nedan förs det oväntade elementet inte in genom att man vidgar perspektivet, utan genom att det helt enkelt traskar in från vänster. Det är en ilsken björn som kommer in – och att han kommer in från just vänster är en viktig poäng, för med vårt västerländska lässätt från vänster till höger innebär det att vi kommer att läsa av det här bildelementet innan vi ser Knasens kommentar till höger i bilden. Eftersom läsarens förväntningar inte har byggts upp på något särskilt sätt inför slutrutan ger inte björnens intåg heller någon speciell komisk poäng. Poängen måste därför komma från Knasens replik, och ligger i att Schassen i realiteten helt plötsligt inte får titta någonstans, varken upp eller ner. Olikt modellen där humorn föds ur något som läsaren inte känner till och plötsligt får avslöjat föds den alltså här ur något Schassen inte känner till – och som han helst heller inte bör få veta.

Om vi skulle berätta det här skämtet på ett alternativt sätt, genom att expandera slutrutan för att plötsligt avslöja ett redan existerande björnhot för läsaren, skulle det kunna se ut som följer:

1. Schassen hänger vid stupet, och Knasen ropar åt honom att inte titta ner... och förresten, inte titta upp heller.
2. Schassen ifrågasätter vad sjutton Knasen menar egentligen.
3. Slutrutan zoomas ut för att visa anledningen till att Knasen ger så konstiga instruktioner.

På det sätt Walker valt att göra i den visade strippen slipper han den mittruta som behövs för att skapa den förvirring som den expanderade slutrutan ska förklara, men det nödvändiggör också att han lägger in Knasens replik för att skapa poängen. Det är väl inget problem egentligen, men läsarens "aha!" fördröjs den bråkdel av en sekund som det tar att ta in Knasens replik.