I'll have more to say on this (probably using Frank Miller's "Daredevil" as an example) but here are the basics: comics use visual cues – like size and shape of balloons and size and shape of letters – to reveal the qualities of sound – like how loud it is. Generally speaking, the fatter and bigger the letters, the louder the sound. We already know that "Sarge" in Mort Walker's "Beetle Bailey" is a loud man; let's watch him prove it:
Note how not all the letters in Sarge's yelling are visible. Why not? Because they're so big that there isn't even room for them in the panel! Ergo, they have to be very loud, don't they?
…Or do I mean VERY LOUD?!!
Visar inlägg med etikett Mort Walker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mort Walker. Visa alla inlägg
onsdag 12 januari 2011
tisdag 11 januari 2011
Storytelling 5: More on sound
In our exploration of sound in the comics panel, we once more look at the storytelling skills of Mort Walker. This time, it's about telling us something we didn't realize about the qualities of an everyday object.
Lt. Fuzz thinks Cookie should be wearing a helmet, and Cookie reveals that he's already wearing one – in a drastic, immediately-understandable manner that will let the reader make the connection immediately. The joke hinges on the use of Cookie hitting his chef's hat with the soupçon to make an immediately recognizable metallic sound ("BONG"); if the reader would have to read Cookie's whole line explaining that "this hat is made of metal", the joke would fall entirely flat. As so often in humor, it's mostly about timing, and the visual shortcut is what makes the timing work.
(The joke is also dependent on another quality of comics: the cartoony way the hat is depicted lets Walker get away with suddenly springing the "it's metal" joke on us. In real life, it would be obvious pretty soon that Cookie's chef's hat wasn't exactly normal, but a cartoon doesn't give enough detail and realism for us to recognize that – which is why we don't react with a feeling that we've been cheated: "Hey, no fair! We would have noticed long ago if that hat was made of steel!")
Lt. Fuzz thinks Cookie should be wearing a helmet, and Cookie reveals that he's already wearing one – in a drastic, immediately-understandable manner that will let the reader make the connection immediately. The joke hinges on the use of Cookie hitting his chef's hat with the soupçon to make an immediately recognizable metallic sound ("BONG"); if the reader would have to read Cookie's whole line explaining that "this hat is made of metal", the joke would fall entirely flat. As so often in humor, it's mostly about timing, and the visual shortcut is what makes the timing work.
(The joke is also dependent on another quality of comics: the cartoony way the hat is depicted lets Walker get away with suddenly springing the "it's metal" joke on us. In real life, it would be obvious pretty soon that Cookie's chef's hat wasn't exactly normal, but a cartoon doesn't give enough detail and realism for us to recognize that – which is why we don't react with a feeling that we've been cheated: "Hey, no fair! We would have noticed long ago if that hat was made of steel!")
Etiketter:
Beetle Bailey,
humour,
Knasen,
Mort Walker,
sound,
storytelling
tisdag 28 december 2010
Storytelling 4: Loud yelling
Here, Mort Walker plays with established comics language – or perhaps established comics semiotics, if we want to be more precise and pretentious. Beetle and Killer decide to try to fool Sarge into believing that he's losing his hearing, so they "talk" soundlessly.
Sarge responds equally soundlessly in panel 5 – but Walker uses enough established comics symbols for "loud yelling" to convince them – and us readers – that his response is, in fact, louder than loud. And yet, he only needs to use two (or perhaps four) symbols for "loud yelling" to give us that impression – in spades.
First, there's Sarge's face. He a) looks angry and b) his mouth is open wide. Hence, we "know" that he is yelling angrily. Second, there's his word balloon. It is c) drawn with a heavy outline, which is an established symbol for loudness – perhaps the outline needs to be heavier and stronger to be able to contain all the loud words in big, fat letters? – and it is also d) very large, which is necessary to make room for all those big, fat letters.
Two more things support the impression of loudness given to the reader. In the preceding panel, the scowling look on Sarge's face indicates that he is both on to the soldiers' scheme and not pleased about it, and in panel 5, the hasty exit by Killer and Beetle supports the notion that Sarge is now so angry that the smart thing is to not stick around – and one indication of how angry somebody is is of course how loudly they are yelling at you.
Brilliantly done, and very funny.
Sarge responds equally soundlessly in panel 5 – but Walker uses enough established comics symbols for "loud yelling" to convince them – and us readers – that his response is, in fact, louder than loud. And yet, he only needs to use two (or perhaps four) symbols for "loud yelling" to give us that impression – in spades.
First, there's Sarge's face. He a) looks angry and b) his mouth is open wide. Hence, we "know" that he is yelling angrily. Second, there's his word balloon. It is c) drawn with a heavy outline, which is an established symbol for loudness – perhaps the outline needs to be heavier and stronger to be able to contain all the loud words in big, fat letters? – and it is also d) very large, which is necessary to make room for all those big, fat letters.
Two more things support the impression of loudness given to the reader. In the preceding panel, the scowling look on Sarge's face indicates that he is both on to the soldiers' scheme and not pleased about it, and in panel 5, the hasty exit by Killer and Beetle supports the notion that Sarge is now so angry that the smart thing is to not stick around – and one indication of how angry somebody is is of course how loudly they are yelling at you.
Brilliantly done, and very funny.
Etiketter:
Beetle Bailey,
berättarteknik,
humor,
humour,
Knasen,
Mort Walker,
sound,
storytelling
tisdag 23 november 2010
Berättarteknik 2
Vi tar ytterligare en titt på berättarteknik, återigen med "Knasen" som exempel, och återigen med ett nytt element som tillförs i den sista rutan och som ger svaret på en fråga (den här gången explicit) från den första rutan.
Fänrik Fjun skäller ut Schassen stående i en tunna. Varför? Därför att alldeles strax kommer Otto farande för att hugga honom i benen.
Den här strippen kunde ha gjorts utan Knasens och Jägarns medverkan. Poängen förblir densamma. Däremot är de viktiga för att tydliggöra poängen. Utifall att läsaren inte tillräckligt uppmärksammar och förundras av att Fänrik Fjun står i en tunna i första rutan – den förundran som är själva förutsättningen att det ska ligga någon poäng i slutrutan – är Jägarn med för att peka ut detta underliga faktum för läsaren, och Knasen kan sedan förklara varför i slutrutan, om det nu är någon läsare som inte förstått det. I vårt förra exempel var frågan inte uttalad, varför Knasens replik i slutrutan fick anpassas till detta, men det är den alltså här.
Nu kanske någon van serieläsare och allmänt uppmärksam person tycker att det är onödigt med förtydligandet, och att skämtet skulle vara roligare om det fick stå för sig självt. Men håll då i minnet att "Knasen" publiceras i dagstidningar för att snabbt kunna uppfattas av läsare som skummar igenom seriesidan för att bli roade snabbt och enkelt. Knasen och Jägarns repliker är helt enkelt en återförsäkring att skämtet ska vara klart och tydligt även för den som inte är van "Knasen"-läsare och kan alla relationerna mellan figurerna utan och innan. Och som vanligt när det gäller Walker lyckas han med den uppgiften på ett utmärkt sätt – tydlighet är en dygd när man måste kämpa om det redan knala utrymmet på seriesidan.
Fänrik Fjun skäller ut Schassen stående i en tunna. Varför? Därför att alldeles strax kommer Otto farande för att hugga honom i benen.
Den här strippen kunde ha gjorts utan Knasens och Jägarns medverkan. Poängen förblir densamma. Däremot är de viktiga för att tydliggöra poängen. Utifall att läsaren inte tillräckligt uppmärksammar och förundras av att Fänrik Fjun står i en tunna i första rutan – den förundran som är själva förutsättningen att det ska ligga någon poäng i slutrutan – är Jägarn med för att peka ut detta underliga faktum för läsaren, och Knasen kan sedan förklara varför i slutrutan, om det nu är någon läsare som inte förstått det. I vårt förra exempel var frågan inte uttalad, varför Knasens replik i slutrutan fick anpassas till detta, men det är den alltså här.
Nu kanske någon van serieläsare och allmänt uppmärksam person tycker att det är onödigt med förtydligandet, och att skämtet skulle vara roligare om det fick stå för sig självt. Men håll då i minnet att "Knasen" publiceras i dagstidningar för att snabbt kunna uppfattas av läsare som skummar igenom seriesidan för att bli roade snabbt och enkelt. Knasen och Jägarns repliker är helt enkelt en återförsäkring att skämtet ska vara klart och tydligt även för den som inte är van "Knasen"-läsare och kan alla relationerna mellan figurerna utan och innan. Och som vanligt när det gäller Walker lyckas han med den uppgiften på ett utmärkt sätt – tydlighet är en dygd när man måste kämpa om det redan knala utrymmet på seriesidan.
Etiketter:
berättarteknik,
humor,
Knasen,
Mort Walker,
storytelling
tisdag 9 november 2010
Berättarteknik
Seriekännaren Janne Lundström hade en gång en artikelserie i tidningen Knasen där han analyserade humorn i olika Mort Walker-serier. Artikelserien hette "Det roligas teknik" och visade just olika tekniker för att vara rolig i seriestrippform. Senare samlades den i en bok, som rekommenderas – fast ni får nog fjärrlåna den via ert bibliotek, för den är inte så vanligt förekommande antikvariskt. Mitt ex får ni alla fall inte låna, för jag hittar inte igen det – trots att jag nyligen lagt ner en ohemul massa tid på att sortera mina seriealbum. (Mutter.)
Mycket i konsten att vara rolig i strippformatet handlar om att införa en överraskning i sista rutan. Ett sätt kan vara att utvidga synfältet i den sista rutan och visa en detalj som läsaren inte var medveten om. Ur kontrasten mellan läsarens förväntan (eller brist på förväntan) föds humorn.
I Knasen-strippen nedan förs det oväntade elementet inte in genom att man vidgar perspektivet, utan genom att det helt enkelt traskar in från vänster. Det är en ilsken björn som kommer in – och att han kommer in från just vänster är en viktig poäng, för med vårt västerländska lässätt från vänster till höger innebär det att vi kommer att läsa av det här bildelementet innan vi ser Knasens kommentar till höger i bilden. Eftersom läsarens förväntningar inte har byggts upp på något särskilt sätt inför slutrutan ger inte björnens intåg heller någon speciell komisk poäng. Poängen måste därför komma från Knasens replik, och ligger i att Schassen i realiteten helt plötsligt inte får titta någonstans, varken upp eller ner. Olikt modellen där humorn föds ur något som läsaren inte känner till och plötsligt får avslöjat föds den alltså här ur något Schassen inte känner till – och som han helst heller inte bör få veta.
Om vi skulle berätta det här skämtet på ett alternativt sätt, genom att expandera slutrutan för att plötsligt avslöja ett redan existerande björnhot för läsaren, skulle det kunna se ut som följer:
I all anspråkslöshet tänkte jag göra något liknande här på bloggen, men jag slog tanken på att låna titeln från Lundströms artikelserie och bok ur hågen, för jag kommer knappast upp i hans expertisnivå. Det fick bli "Berättarteknik" i stället. Därmed blir jag ju i och för sig fri att även ta upp exempel på berättarteknik från serier som inte är humorserier.
Mycket i konsten att vara rolig i strippformatet handlar om att införa en överraskning i sista rutan. Ett sätt kan vara att utvidga synfältet i den sista rutan och visa en detalj som läsaren inte var medveten om. Ur kontrasten mellan läsarens förväntan (eller brist på förväntan) föds humorn.
I Knasen-strippen nedan förs det oväntade elementet inte in genom att man vidgar perspektivet, utan genom att det helt enkelt traskar in från vänster. Det är en ilsken björn som kommer in – och att han kommer in från just vänster är en viktig poäng, för med vårt västerländska lässätt från vänster till höger innebär det att vi kommer att läsa av det här bildelementet innan vi ser Knasens kommentar till höger i bilden. Eftersom läsarens förväntningar inte har byggts upp på något särskilt sätt inför slutrutan ger inte björnens intåg heller någon speciell komisk poäng. Poängen måste därför komma från Knasens replik, och ligger i att Schassen i realiteten helt plötsligt inte får titta någonstans, varken upp eller ner. Olikt modellen där humorn föds ur något som läsaren inte känner till och plötsligt får avslöjat föds den alltså här ur något Schassen inte känner till – och som han helst heller inte bör få veta.
Om vi skulle berätta det här skämtet på ett alternativt sätt, genom att expandera slutrutan för att plötsligt avslöja ett redan existerande björnhot för läsaren, skulle det kunna se ut som följer:
- Schassen hänger vid stupet, och Knasen ropar åt honom att inte titta ner... och förresten, inte titta upp heller.
- Schassen ifrågasätter vad sjutton Knasen menar egentligen.
- Slutrutan zoomas ut för att visa anledningen till att Knasen ger så konstiga instruktioner.
Etiketter:
berättarteknik,
humor,
Knasen,
Mort Walker,
storytelling
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)





