Visar inlägg med etikett nyläst. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett nyläst. Visa alla inlägg

fredag 10 december 2010

Vasarenässansen

...heter en bok av konsthistorieprofessor Peter Gilllgren. Enligt undertiteln behandlar den "Konst och identitet i 1500-talets Sverige", och det får man väl hålla med om att den gör. Det handlar om hur Gustav Vasa och hans söner framställde sig själva och sina fiender (dvs ofta just sina bröder) i propaganda och konst, i livet såväl som i döden.


(Eftersom det är så inne med retorik just nu att det verkar räcka med att man kallar sig retorikexpert och släpper en bok för att man ska bli inbjuden till både TV-soffor och kvällstidningskommenterande skulle Gillgren nog ha ökat försäljningen om han get boken undertiteln "Maktens retorik i konst och propaganda" i stället, och det hade faktiskt inte varit missvisande heller.)

Det känns kompetent men inte så spännande; de retoriska tekniker Gillgren skildrar är inte så innovativa, däremot är det förstås inte i första hand Vasaättens lätt knäppa kungar som man brukar se analyseras utifrån dem. Mest utbyte av boken torde den ha som a) är intresserad av just det skedet i svensk (makt-)historia och/eller har ett starkt konsthistoriskt intresse.

Intressantast för mig var hans analys av den kända Vädersolstavan och dess härstamning – inte för att det går att bevisa att hans teser är korrekta eller egentligen ens sannolika, men det är ändå ett betydelsefullt konstverk i den svenska historien – och utläggningen om Olaus Magnus och dennes "Historia om de nordiska folken". Den senare är inte bara intressant i sig själv som exempel på en betydelsefull tidig svensk intellektuell, utan även därför att jag veckan efter hälsade på en bekant som visade sig minsann ha köpt en förstaupplaga av just "Historia om de nordiska folken". Det var inte utan att jag kände en smula historiens vingslag när jag satt och bläddrade i boken och tittade på illustrationerna som jag nyss sett berömmas av Gillgren...

Kulturrådet har gett kulturstöd till utgivningen av den här boken, och det tycker jag de har gjort alldeles rätt i. Dock kan nog den bara rent allmänt konsthistorie- eller historieintresserade läsaren med fördel inleda sina studier av ämnet på annat, litet mer medryckande håll.

torsdag 25 november 2010

Centerpartiets förflutna...

...granskas i Anders Björnssons "Skuggor av ett förflutet. Bondeförbundet och trettiotalet". Det handlar alltså om i vilken utsträckning man kan finna nazistiska/rasistiska influenser på Bondeförbundets politik och bland dess politiker. Tyvärr har Björnsson valt att skriva inte en traditionellt berättad historisk bok, utan "en idéhistorisk essä".




Det har fått till följd följande:


1. Han följer inte en kronologi eller en tydlig kategorisering, utan boken har fått karaktären av funderingar i olika riktningar – visserligen med tämligen god faktaunderbyggnad, men inte ordentligt strukturerat för att underlätta för läsaren att ta in stoffet på ett effektivt sätt.


2. Björnsson känner sig (och det känns som att det är essäformen som ger honom den rätten) ha tid och rätt att kasta ur sig diverse slängar mot olika saker han ogillar inom historieprofessionen, dagens media med mera. Han blir personlig på ett sätt som inte engagerar läsaren (i varje fall inte mig) men som däremot stoppar upp berättandet av vad som borde vara hans huvudämne – att hans prosa är en smula gammaldags hjälper inte heller i sammanhanget.


Björnsson verkar i slutändan landa i slutsatsen att – på ett ungefär – det visst fanns bruna anstrykningar inom Bondeförbundet, men att de inte var särskilt mycket värre än den svenska tidsandan, att rena nazistsympatier inte var allmänt utbredda och att partiets nationalism snarare var av karaktären "låt oss försöka klara oss utan stora sociala konflikter i vårt eget land, och undvika att blanda oss i stormakternas storpolitik, som vi bara kommer att råka illa ut av".


Jag tycker Björnssons bok är för tungläst för vad den levererar i kunskap, så den kan inte rekommenderas om man inte har ett mycket starkt intresse för just Bondeförbundares historia av bruna och brun-angränsande åsikter. Läs hellre Maja Hagermans utmärkta "Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder", som saknar Bondeförbundsfokuseringen men är mycket mera givande.

lördag 20 november 2010

Nu är det hjul igen

Bokläsandet har blivit lidande den senaste tiden pga jobb och diverse smärre eländen, men jag tog mig i kragen och läste klart Lars Erik Nilssons "Hjul på hällar" (Warne förlag, 2005). Den behandlar hällristningar, närmare bestämt skildringen av olika sorters vagnar.


Omslagsbilden skildrar, menar Nilsson, hjultillverkning. Vad vi ser är sista fasen av tillverkningen av ett ekerhjul – när man kränger på hjulbanan på ekrarna, en inte så komplicerad process, men svår eftersom den kräver mycket kraft (den som haft svårt att kränga på däcket igen efter att ha lagat en cykelpunka förstår varför).

Men det är Nilssons ansträngningar att förstå vad det är för olika sorters vagnar de olika ristningarna skildrar som är huvudtemat i boken, och det är väldigt intressant. Detaljerna i ristningarna är få, men Nilsson menar att de är tillräckliga för att identifiera ett flertal olika sorters vagnar. Nedanstående bild, till exempel, föreställer enligt honom en vagn som använder hävstångsprincipen för att lyfta upp en låg vagn för att frakta stenbumlingar så att den går fri från marken när man väl vältrat upp stenbumlingen på den. Den lilla tvärslån framför främre hjulparet lyfter upp själva vagnskroppen med stenen från marken när man lyfter upp dragstången.


Principen illustrerar han på följande sätt:



...och han har också letat upp en existerande vagn som fungerar på det sättet och användes just för att frakta stenbumlingar på det tidiga 1800-talet.

Boken är full av liknande, intressanta uttolkningar av funktioner som olika vagnsmodeller kan ha haft och vad olika bildelement kan ha betytt – ett underben med tillhörande fot men ingen övrig kropp tolkas till exempel som motsvarande en "här kliver man på"-pil – och även om det med nödvändighet blir en smula spekulativt ibland är det fascinerande och mycket givande läsning. Rekommenderas.