Klassiska hörnet

1. Det finns faktiskt ingen som helst ursäkt för att SVT, som ändå ska föreställas vara ett public service-företag, visar Victor Borge ungefär en gång per decennium men inte har några som helst betänkligheter inför att utsätta svensk allmänhet för "Hannah Montana" och "Elfte Timmen" flera gånger i veckan. Men det ska förstås vara den gamle Victor Borge, dvs från sådär sjuttiotalet och framåt, när han hade utvecklat sin torra scenpersonlighet till perfektion. Det han gjorde för amerikansk TV tidigare än så bär spår av att behöva pressa fram stora mängder av material även om kvaliteten blir lidande på kuppen.

Jag såg Borge göra sin "fonetiska interpunktion" i ett TV-program när jag var liten, och var hooked. (Pappa skrattade så han nästan grät, så då visste jag ju dessutom att det verkligen var roligt på riktigt, även sedan man blivit vuxen.). Nästa gång jag såg Borge på svensk TV var över 30 år senare, i ett danskt program som jag tror sändes i svensk TV med anledning av att Borge gått och dött. Det är ganska lång tid att vänta på fix nummer två.

2. Jag har alltid gillat genreblandingar (när de är snyggt gjorda, förstås, och inte blandar genrer jag avskyr hett och djupt). Run DMC vs Aerosmith, Ekseption, Dollie De Luxes "Satisfaction"-variant (och där får uttrycket "snyggt gjorda" förstås en helt ny mening), KLF:s "Justified and Ancient" med Tammy Wynette... Och så Bach Goes to Town, som tydligen skrevs av en lustig herre vid namn Alec Templeton, som kunde konsten att blanda genrer. Benny Goodmans version av den är som en bal på slottet (dvs alldeles underbar).

3. Brevet från kolonien. Ni har väl hört Ponchiellis "Danza delle Ore" gömma sig bakom Cornelis' gitarrspel? Om inte har ni den här i en tydligare variant. Allan Shermans stund i rampljuset blev dock relativt kort, och om jag förstått saken rätt blev hans liv inte direkt toppen efter det – och inte så väldigt långt heller. Han blev inte ens femtio.

The Best Band in the Land

Ja, visst pratar jag om CCS. Tre skivor, ett halvdussin topplåtar, ett tiotal bra låtar – och ett fantastiskt sound. (Jag tror facktermen lyder "fett blås".)

"Sixteen Tons" är kanske världens bästa låt någonsin. När jag som mellanstadiegrabb hörde den på radion (på den tiden P3 fortfarande spelade sådan musik, någonstans i det förra årtusendets mörka irrgångar – tidigt på nittiotalet, när jag fortfarande förgäves försökte klamra mig fast vid en trygg tillvaro som universitetsstuderande, blev det slutgiltig ändring på den saken) trodde jag den handlade om svarta gruvarbetare, men det var inte alls rasförtryck den handlade om egentligen, bara vanlig "hederlig" utsugning. Jag förstod den äntligen när jag läste Gröna Lyktan och Gröna Pilens äventyr i Appalacherna, Journey To Desolation!, där gruvarbetarna tvingades skuldsätta sig i gruvägarens affär.

I Alexis Korners kapabla händer – eller snarare stämma – är låten helt fantastisk, och överlägsen alla andra versioner jag hört (även om t ex Tom Jones gör ett bra jobb med den). Och, allvarligt talat, inte ser väl Tennessee Ernie Ford riktigt ut som rätt man att sjunga den?

I alla fall så älskade jag soundet på CCS:s låtar, men det var inte alltid jag förstod texterna. Den fantastiska "The Band Played the Boogie", till exempel, har jag faktiskt aldrig fått riktig kläm på.

Jag är väl helt enkelt inte tillräckligt poetisk av mig (vilket jag misstänkt länge).

Shel Silverstein...

...skrev låtar åt Dr. Hook and the Medicine Show på den gamla goda tiden, innan de beslöt att "vi kan tjäna mer pengar på sentimentalt slisk och kommersiellt krafs". Ett av hans många mästerverk som de spelade in är "The Cover of the Rolling Stone", ett annat är "Everybody's Makin' It Big But Me".

Silverstein har gjort egna skivor också, men han har inte riktigt rösten för att låtarna ska fungera när han sjunger dem själv. Ett (underbart) undantag är Stacey Brown Got Two, som är för kort för att man ska hinna bli irriterad på den raspiga, skrikiga rösten och där han inte försöker skådespela som han alltför ofta gör i andra låtar. Han skrev bland mycket annat också ett antal bra satiriska dikter åt Playboy, men dem ids jag inte lägga ner tid och energi på att leta upp. Den enda jag minns var en om ett barlejon som "komplimenterade" en ung kvinna i baren med att han nästan var beredd att ge henne betyget "10", men eftersom det alltid finns fel gav han aldrig kvinnor betyget "10". Hon replikerade med att i flera verser på ett påtagligt underhållande sätt kritisera honom och ge honom ett inte alltför smickrande betyg. Sedan lämnade hon baren, varpå ett stukat barlejon säger till bartendern (för att sammanfatta): "Du ser, ingen tia. För bitchig."

De tidiga Dr. Hook-låtarna borde vara klassiker. Texterna är så fyndiga och roliga att de fortfarande är värda att lyssna på. Sammantaget leder det, så vitt jag kan förstå, till att man har ytterst minimala chanser att höra dem på P3 eller kommersiella radiostationer i dag. Medelåldersradion (P4) kanske spelar dem då och då, men om det vet jag faktiskt intet.