Like I said previously; a master at his craft.
Visar inlägg med etikett Charles Schulz. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Charles Schulz. Visa alla inlägg
lördag 21 april 2012
Comics storytelling 19: Speech characteristics
Well, more on sound – speech, to be precise – and its characteristics. Here, we have an example of incessant talking, with Charlie Brown making the mistake of asking Lucy for some chatter. He gets more than he bargained for, as denoted by a) the lack of space between the words in Lucy's speech balloons, indicating that she not only speaks very fast, but doesn't even seem to need to breathe in occasionally; b) the size of her speech balloons, completely dominating her panels. In fact, by having the second Lucy panel's balloon being larger than the first, almost crowding out even Lucy herself, Charles Schulz gives the reader the impression that far from tiring, Lucy is even stepping up her speed-talking effort. (This is of course reinforced by her not looking the least bit winded in either of the panels.)
Like I said previously; a master at his craft.
Like I said previously; a master at his craft.
lördag 4 juni 2011
Happiness is a Warm Blanket, Charlie Brown
If you turn a comic strip into an animated movie, and then the animated movie into a "graphic novel", what the heck will you end up with?
OK, so animated movie versions of comic strips aren't always so hot. They frequently suffer from timing and pacing issues, and perhaps the characters don't sound quite the way they do in your head when you read the strip, etc, etc. In short, there are problems with turning a comic strip into film, and the Peanuts films of yesteryear certainly weren't perfect – although it was Peanuts, so of course I watched them if I had the opportunity.
Anyway, if you turn a comic strip into an animated movie, and then the animated movie into a "graphic novel", what the heck will you end up with? Answer: a surprisingly enjoyable read. Kudos to Stephan Pastis and Craig Schulz, who did the adaptation, and Vicki Scott, Bob Scott and Ron Zorman, who did the art. (Oh, and the colors by Brian Miller work well, too.)
Now, keep in mind that this isn't exactly original material. The film is based on Peanuts strips, and being a fan since the age of about five I've read basically all of them (and the majority of them more than a few times each...), so with each page of this "graphic novel" consisting of one or two jokes from the strips or Sunday pages, there wasn't much to surprise me... but the jokes were so strong to begin with that they survive the transition (at least for me, who still have the impact of the original strips very much alive in my memory).
The story is basically about how Linus needs to kick his blanket habit, because first of all, his blanket-hating grandma is coming to visit, and, second and more importantly, it irks Lucy. Various attempts to curb the blanket habit are made, all of them failing. Interspersed with this are scenes from a) Lucy's unsuccessful attempts to get Schroeder to reciprocate her love for him, b) Schroeder only caring about his music and Beethoven, c) Snoopy and his food issues, d) Sally's unrequited love for Linus, e) Charlie Brown's insecurity and inability to fly a kite, f) Pig-Pen's inability to achieve anything even resembling cleanliness.
Finally, after another of Snoopy's many attempts to steal Linus' blanket ends in calamity for everybody, the gang confronts Linus and lets him know that they're not at all happy about his addiction to that blanket. Linus responds with a quite stirring speech about how yes, he is dependent on his blanket, but don't they all have various hangups, and who are they to tell him the he has to give up his?
This speech is basically the only thing I don't remember having already read in the strip, and if that was added by scriptwriters Pastis and Schulz, then they should be commended for tying what is really a rather disparate collection of anecdotes into what becomes a story that actually works, thanks to that speech – and the surprising revelation of one member of the Peanuts crew who isn't a neurotic. Can you guess who? (Well, you're going to have to, because I don't want to give it away. The writers did a good job on this dénouement, so they deserve getting readers coming into it with open minds uncontaminated by spoilers in reviews.)
For $20, you get 80 well-drawn pages that work surprisingly well, drawn in a 60's Schulz style (I imagine it's easier to create fluidity of motion in that style than in Schulz' later art style), with some 80 or so Peanuts jokes, plus a good conclusion. It was worth it for me, because I'm a Peanuts fanatic and the dollar price is currently rather low relative to the Swedish Krona. If you think it's worth it for you too, you'll get a bonus of a half-dozen pages of character sheets and other background material done for the movie.
Well, I'm recommending it, anyway. Schulz was one of the truly great comics artists, and it's nice to see his legacy kept alive in a manner that is faithful to the spirit of his work.
OK, so animated movie versions of comic strips aren't always so hot. They frequently suffer from timing and pacing issues, and perhaps the characters don't sound quite the way they do in your head when you read the strip, etc, etc. In short, there are problems with turning a comic strip into film, and the Peanuts films of yesteryear certainly weren't perfect – although it was Peanuts, so of course I watched them if I had the opportunity.
Anyway, if you turn a comic strip into an animated movie, and then the animated movie into a "graphic novel", what the heck will you end up with? Answer: a surprisingly enjoyable read. Kudos to Stephan Pastis and Craig Schulz, who did the adaptation, and Vicki Scott, Bob Scott and Ron Zorman, who did the art. (Oh, and the colors by Brian Miller work well, too.)
Now, keep in mind that this isn't exactly original material. The film is based on Peanuts strips, and being a fan since the age of about five I've read basically all of them (and the majority of them more than a few times each...), so with each page of this "graphic novel" consisting of one or two jokes from the strips or Sunday pages, there wasn't much to surprise me... but the jokes were so strong to begin with that they survive the transition (at least for me, who still have the impact of the original strips very much alive in my memory).
The story is basically about how Linus needs to kick his blanket habit, because first of all, his blanket-hating grandma is coming to visit, and, second and more importantly, it irks Lucy. Various attempts to curb the blanket habit are made, all of them failing. Interspersed with this are scenes from a) Lucy's unsuccessful attempts to get Schroeder to reciprocate her love for him, b) Schroeder only caring about his music and Beethoven, c) Snoopy and his food issues, d) Sally's unrequited love for Linus, e) Charlie Brown's insecurity and inability to fly a kite, f) Pig-Pen's inability to achieve anything even resembling cleanliness.
Finally, after another of Snoopy's many attempts to steal Linus' blanket ends in calamity for everybody, the gang confronts Linus and lets him know that they're not at all happy about his addiction to that blanket. Linus responds with a quite stirring speech about how yes, he is dependent on his blanket, but don't they all have various hangups, and who are they to tell him the he has to give up his?
This speech is basically the only thing I don't remember having already read in the strip, and if that was added by scriptwriters Pastis and Schulz, then they should be commended for tying what is really a rather disparate collection of anecdotes into what becomes a story that actually works, thanks to that speech – and the surprising revelation of one member of the Peanuts crew who isn't a neurotic. Can you guess who? (Well, you're going to have to, because I don't want to give it away. The writers did a good job on this dénouement, so they deserve getting readers coming into it with open minds uncontaminated by spoilers in reviews.)
For $20, you get 80 well-drawn pages that work surprisingly well, drawn in a 60's Schulz style (I imagine it's easier to create fluidity of motion in that style than in Schulz' later art style), with some 80 or so Peanuts jokes, plus a good conclusion. It was worth it for me, because I'm a Peanuts fanatic and the dollar price is currently rather low relative to the Swedish Krona. If you think it's worth it for you too, you'll get a bonus of a half-dozen pages of character sheets and other background material done for the movie.
Well, I'm recommending it, anyway. Schulz was one of the truly great comics artists, and it's nice to see his legacy kept alive in a manner that is faithful to the spirit of his work.
söndag 7 november 2010
Novemberskörden
Jaha, i går kånkade jag hem november månads skörd från seriebutiken – lite fackböcker, lite nöjesläsning, och en gnutta saker som man bör ha i sitt referensbibliotek för att de är seriehistoria (vilket förstås inte hindrar att man får köpa dem bara för att läsa dem också, fast med den platsbrist som breder ut sig i min lägenhets bokhyllor får jag nog hänvisa dem till referenskategorin för att motivera att jag lägger pengar och utrymme på dem).
"G-Man" är charmig superhjältehumor lämplig även för yngre läsare. Jag tycker mig spåra ett visst "Kalle & Hobbe"-inflytande (om än inte lika mycket som i Chris Eliopoulus och Marc Sumeracs utmärkta Franklin Richards-serier).
"Usagi Yojimbo" är en äkta äventyrsserie. Glöm att han är en kanin och koncentrera er på att han är en samuraj, så kommer ni att ha mycket stort utbyte av den.
"Astro City" är en briljant halvrevisionistisk (dvs med nya infallsvinklar på vad som egentligen är gamla klassiska DC-superhjältar) superhjälteserie av Kurt Busiek och Brent Anderson. Bäst är deras Batman-historia Confession, som slog det mesta DC själva gav ut om Batman vid det tillfället med hästlängder, och fortfarande är en stark konkurrent.
Mark Waid påminner en smula om Busiek i att han skriver väldigt kompetenta superhjältehistorier, ofta med nya infallsvinklar men utan att flippa ut så till den milda grad som den "brittiska vågens" författare som till exempel Grant Morrison kan göra. Jag har inte läst hans "Irredeemable" än, men litar tillräckligt mycket på Waid för att köpa den osedd.
"Avengers" är en av de klassiska Marvel-serierna och brukar hålla en god nivå. Millar lyckas då och då få till det riktigt bra, och Carlos Pacheco är en mycket kompetent tecknare.
Michel Gagnés "The Saga of Rex" köpte jag bara för den charmiga teckningsstilen på omslaget.
Och en tjock "Civil War"-hardcover med Fantastic Four och dem närstående serier går ju bara inte att hoppa över.
Kronologiska dagsstrippar med Hagbard Handfaste går förstås direkt in i referensbiblioteket, liksom de första årgångarna av "Blondie". Klassiker av rang och dignitet. Tre årgångar av Berke Breatheds briljanta (men ofta något tidsbundna) "Bloom County" likaså.
"Animation" skildrar hur Disney-studions animation utvecklats från början till The Princess and the Frog, men eftersom den bara består av animatörernas blyertsskisser är den nog en smula esoterisk för den "normale" läsaren. "Sparky" är en Charles Schulz-biografi som tyvärr lider av design-sjuka. Av någon outgrundlig anledning har de valt att göra texten nästan oläslig genom att låta den tryckas på sidor som omväxlande är illblå, gula, röda, bruna etc. Idiotiskt. Dessutom är texten stor som i en barnbok (kanske nödvändigt för att den ska kunna läsas mot de bisarra bakgrundsfärgerna). Jag älskar Snobben, men den här hamnar långt bak i kön på grund av detta.
Dick Giordano var en briljant tuschare som är mest känd för sitt arbete på Neal Adams' blyertsteckningar för serier som "Batman" och "Green Lantern/Green Arrow", men som själv hade en något annorlunda stil. Jag såg vilket lysande jobb han gjorde på Paul Ryans teckningar i ett Fantomenäventyr som jag översatte (från svartvita sidor, där ingen färg störde) och blev mycket imponerad. Klart man ska ha en Giordano-biografi. Lustigt nog kom ett Neal Adams-retrospektiv, "The Art of Neal Adams", ut ungefär samtidigt, och även om Adams ibland kan låta en smula självgod när han skriver om sig själv kan ingen ta ifrån honom att han a) är och var en fantastisk tecknare, b) revolutionerade superhjälteseriernas teckningsstil med sin bombastiska och eleganta realism. Utan Neal Adams misstänker jag att dagens superhjälteserier skulle se något annorlunda ut. I stort sett alla de stora realistiska tecknarna i branschen ser ut att ha åtminstone något från Adams i sin stil.
"G-Man" är charmig superhjältehumor lämplig även för yngre läsare. Jag tycker mig spåra ett visst "Kalle & Hobbe"-inflytande (om än inte lika mycket som i Chris Eliopoulus och Marc Sumeracs utmärkta Franklin Richards-serier).
"Usagi Yojimbo" är en äkta äventyrsserie. Glöm att han är en kanin och koncentrera er på att han är en samuraj, så kommer ni att ha mycket stort utbyte av den.
"Astro City" är en briljant halvrevisionistisk (dvs med nya infallsvinklar på vad som egentligen är gamla klassiska DC-superhjältar) superhjälteserie av Kurt Busiek och Brent Anderson. Bäst är deras Batman-historia Confession, som slog det mesta DC själva gav ut om Batman vid det tillfället med hästlängder, och fortfarande är en stark konkurrent.
Mark Waid påminner en smula om Busiek i att han skriver väldigt kompetenta superhjältehistorier, ofta med nya infallsvinklar men utan att flippa ut så till den milda grad som den "brittiska vågens" författare som till exempel Grant Morrison kan göra. Jag har inte läst hans "Irredeemable" än, men litar tillräckligt mycket på Waid för att köpa den osedd.
"Avengers" är en av de klassiska Marvel-serierna och brukar hålla en god nivå. Millar lyckas då och då få till det riktigt bra, och Carlos Pacheco är en mycket kompetent tecknare.
Michel Gagnés "The Saga of Rex" köpte jag bara för den charmiga teckningsstilen på omslaget.
Och en tjock "Civil War"-hardcover med Fantastic Four och dem närstående serier går ju bara inte att hoppa över.
Kronologiska dagsstrippar med Hagbard Handfaste går förstås direkt in i referensbiblioteket, liksom de första årgångarna av "Blondie". Klassiker av rang och dignitet. Tre årgångar av Berke Breatheds briljanta (men ofta något tidsbundna) "Bloom County" likaså.
"Animation" skildrar hur Disney-studions animation utvecklats från början till The Princess and the Frog, men eftersom den bara består av animatörernas blyertsskisser är den nog en smula esoterisk för den "normale" läsaren. "Sparky" är en Charles Schulz-biografi som tyvärr lider av design-sjuka. Av någon outgrundlig anledning har de valt att göra texten nästan oläslig genom att låta den tryckas på sidor som omväxlande är illblå, gula, röda, bruna etc. Idiotiskt. Dessutom är texten stor som i en barnbok (kanske nödvändigt för att den ska kunna läsas mot de bisarra bakgrundsfärgerna). Jag älskar Snobben, men den här hamnar långt bak i kön på grund av detta.
Dick Giordano var en briljant tuschare som är mest känd för sitt arbete på Neal Adams' blyertsteckningar för serier som "Batman" och "Green Lantern/Green Arrow", men som själv hade en något annorlunda stil. Jag såg vilket lysande jobb han gjorde på Paul Ryans teckningar i ett Fantomenäventyr som jag översatte (från svartvita sidor, där ingen färg störde) och blev mycket imponerad. Klart man ska ha en Giordano-biografi. Lustigt nog kom ett Neal Adams-retrospektiv, "The Art of Neal Adams", ut ungefär samtidigt, och även om Adams ibland kan låta en smula självgod när han skriver om sig själv kan ingen ta ifrån honom att han a) är och var en fantastisk tecknare, b) revolutionerade superhjälteseriernas teckningsstil med sin bombastiska och eleganta realism. Utan Neal Adams misstänker jag att dagens superhjälteserier skulle se något annorlunda ut. I stort sett alla de stora realistiska tecknarna i branschen ser ut att ha åtminstone något från Adams i sin stil.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)