Mikael Wiehe står upp till försvar för antidemokrater. So what else is new?

Mikael Wiehe försvarar nu Hitlerpriset – förlåt, Leninpriset – mot den kritik det fått i dagarna. Tyvärr slår hans hyckleri igenom så tydligt i den grumliga argumentationen att det rimligen inte bör höja vare sig prisets eller hans egen status.

Han jämför till exempel Charlie Hebdo-tecknarna med den svenske satirtecknaren Lars Hillersberg och kritiken mot dennes antisemitiska teckningar till försvar för en antisemitisk propagandist:

Och i Sverige, där vi nu alla är Charlie och lyfter våra pennor till försvar för yttrandefriheten, var det inte länge sedan man förföljde, hånade och antisemitstämplade Lars Hillersberg, en konstnär som verkade i exakt samma tradition som Charlie Hebdo, som vi nu hyllar.

Wiehe glider här på ett svekfullt sätt över viktiga skillnader. Till exempel var det ingen som mejade ner Hillersberg med automatkarbin; i stället riktades kritik mot att han gjorde antisemitiska teckningar till försvar för en antisemitisk propagandist -- något som rimligen borde falla inom ramen för yttrandefriheten i minst lika hög grad som Hillersbergs antisemitiska teckningar.

Lika svekfullt och manipulativt är Wiehes försvar för att uppkalla priset efter massmördaren och antidemokraten Lenin:

Att Lars Diding, som står för fiolerna har gett det stora priset namn efter Lenin och det mindre namn efter Robespierre är naturligtvis en provokation! Och just provokationen är ju, som vi lärt oss av den senaste tidens fruktansvärda händelser i Frankrike, en omistlig del av demokratin och det öppna samhället.

Man gör bristen på egna argument väldigt tydlig när man inte har mer att komma med än falska analogier. Liberala -- och andra demokratiska -- debattörer har stått upp för Charlie Hebdos rätt att provocera utan att bli mördade för det. De har inte därmed försökt förbjuda någon att kritisera tidningen. Charlie-redaktionens satir är inte heller på den nivå som Didings pris befinner sig; att en antidemokrat provocerar genom att hylla en annan antidemokrat (och massmördare) genom att instifta ett pris uppkallat efter denne är faktiskt inte riktigt samma sak som att provocera genom satir. En antidemokrat som hyllar en antidemokrat ligger liksom på en annan nivå än när satiriker kritiserar sin samtid.

Däremot är det naturligtvis inte ett dugg konstigt att en antidemokrats antidemokrat-hyllande pris går till en tredje antidemokrat; det ligger litegrann i sakens natur, liksom att den sålunda belönade antidemokraten står upp till försvar för detta. Kaka söker som bekant maka.