Paul Ronge är PR-konsulten som sadlade om från journalistiken till att lära företag, politiker och kändisar hur de ska hantera media och mediastormar. I När Janne Josefsson ringer. Så klarar du pressen börjar han med att förklara för läsaren hur journalister och journalistik fungerar, hur man som journalist alltid har en vinkel som är anpassad för den tänkta läsekretsen, och hur den vinkeln i stor utsträckning styr hur en story kommer att behandlas.
Är du en vanlig medborgare som kanske har råkat illa ut, ja, då tilldelas du rollen som "David" och kan räkna med att reportern är på din sida. Är du sakkunnig inom ett område och används som faktaförmedlare tilldelas du rollen "Expert", och kan räkna med tämligen underdåniga, kunskapssökande frågor. Men är du en makthavare, då ska du inte bli förvånad om vinkeln är att du framställs som en "Goliat" som ska "ställas till svars".
Med lång erfarenhet som skrivande journalist, till stor del på kvällstidningar, kan Ronge konsten att skriva en flyhänt och lättfattlig sakprosa, och det går snabbt att ta sig igenom boken. Många anekdoter från både hans journalistiska och konsultverksamhet samt från svensk nutidshistoria illustrerar och förtydligar resonemangen, och det är inte svårt att ta till sig hans ibland generella, ibland mycket specifika råd.
Intressant är att Paul Ronge talar sig varm både för att journalister ska granska företag och myndigheter och för att dessa ska ha rätt till att behandlas rättvist och med respekt. Han tar avstånd från Janne Josefssons och Uppdrag Gransknings mycket medvetet regisserade och oftast framgångsrika försök att slakta dem som de tar sikte på – men respekterar samtidigt Josefsson för att denne tror på och är skicklig i det han gör. Ronge anser inte att man vare sig som politiker eller företagsrepresentant har rätt att hålla sig undan från reportrar; däremot har man rätt att ta sig tid att analysera en situation så att man har en viss kontroll innan man möter journalisterna och deras frågor.
De viktigaste råden Ronge ger (enligt min bedömning, förstås; jag vet inte om han skulle hålla med om den) går i korthet ut på följande:
• Tag dig tid att ta reda på vad saken gäller när du kontaktas av en reporter. Du behöver inte svara på några frågor omedelbart; det går alldeles utmärkt att säga "jag behöver sätta mig in i frågan, kan jag ringa upp dig om tjugo minuter".
• Det är inte fel att begära att få kontrollera dina citat innan en artikel går i tryck, i alla fall om det är en reporter du inte känner sedan tidigare så att du inte riktigt vet vad du har att vänta dig. (Säger reportern då att det tyvärr inte går av tidsskäl kan man alltid vänligt be honom/henne att i så fall återkomma när det finns bättre med tid.)
• Inför en intervju, speciellt om man ska framträda i radio eller TV, bör man gå igenom vad man vill ha sagt och ta fram upp till 3-4 budskap som man vill ha fram. (Mer kommer det ändå inte att bli tid för.) Börja dessutom med det viktigaste av dem, för man kan inte räkna med att man kommer att få chansen att ta upp dem alla. Bli dock inte så fokuserad på dem att du bara rabblar din innantilläxa oavsett vad du får för frågor, för det ser bara dåligt ut. (Jag väljer att illustrera det med ett aktuellt amerikanskt exempel i stället för det klassiska svenska exemplet, finansminister Bosse Ringholm, som Ronge använder i boken.)
• I krissituationer bör företag ha ett kristeam som koncentrerar sig på att a) ta reda på vad som egentligen har hänt, b) hjälpa personer som kan ha drabbats, c) ta reda på i vilken grad man är ansvarig, d) titta på hur problemet ska åtgärdas och vad som ska göras för att det inte ska upprepas, e) prata med media. Själva problemet har företräde; seriösa journalister respekterar att man inte kan lägga tid och energi på mediehantering innan man faktiskt tagit hand om en akut situation. Däremot kan man inte lägga locket på; kan man inte komma med några besked i det tidiga skedet så talar man helt enkelt om att man inte kan det men återkommer när man vet mera.
• Det räcker inte att "göra en pudel". Bara att säga att man är jätteledsen för att något blivit fel är inte nog; man måste också vidta åtgärder för att rätta till det som blivit fel, och för att det inte ska upprepas. Först då kan man gå vidare, och ibland räcker inte ens det. Ronge går snabbt igenom ett antal uppmärksammade fall med kända personer i mer eller mindre makthavande ställning som gjort en pudel. Inte i något av fallen har det räddat dem; de som rett ut situationen har gjort det i första hand genom övertygande åtgärder för att rätta till situationen.
Det här är en bok som är väl värd att läsa; den ger en hel del information på ett lättsamt sätt, och hjälper läsaren att förstå hur det journalistiska medialandskapet fungerar. (Själv uppskattar jag bland annat bekräftelsen på mina misstankar om hur genomregisserade Uppdrag Gransknings "avslöjanden" är, och hur oemottaglig redaktionen är för information som talar emot den vinkel de redan bestämt sig för när Janne Josefsson skickas ut med mikrofonen i hand.) Ronge har ibland gjort ett en smula ytligt intryck på mig när jag sett honom i TV, kanske beroende på att han alltför nära följt sitt eget råd om ett fåtal budskap som ska upprepas, men den här boken upplever jag som lättläst men inte ytlig.
(Dock ska sägas att han, förmodligen som en eftergift till den tidsanda som rådde när boken gavs ut 2009, har slängt in ett par fullkomligt onödiga sidor om retorikens grunder som bara stoppar upp bokens berättarflöde, och dessutom har klistrat på en till intet förpliktande underrubrik på framsidan: "Den första svenska boken om medieretorik" – vilket förmodligen inte ens är sant.)
Rekommenderas.
Edit: Efter att ha sett Paul Ronge uttala sig i en fråga under 2015 där han framstod som ett självgott, drygt arsle, tar jag härmed tillbaka ovanstående rekommendation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar